Har inte asperger, men dock högfungerande autism, adhd och bipolär.

Har lite svårt att se om någon urskiljer sig mer än e annan då många av symtomen ingår i alla diagnoserna, men det som jag tror märks mest för utomstående (vänner, mm) är den bipolära delen med ångest, djupa depressionsperioder och humörsvängningar om jag inte tagit min medicin ordentligt.

#1 Jag vet inte ens om begreppet asperger existerar fortfarande, men det är vad som står i min journal. Vet inte vad det är för skillnad? Okej, jag tycker att det verkarde så, då hade jag rätt. Precis samma som jag då.. Fast jag äter ingen medicin än. Så de symtomen har jag tydligt fortfarande. När jag läser om diagnoserna så känner jag igen mig i alla.. Upplever du att livet förändrats bra med medicin? Jag är så rädd för medicin..

#2 Jag tror allt ingår i Autismspektrumtillstånd nu mera. Asperger och högfungerande autism är väldigt lika, som jag förstått det så är största skillnaden i språkutvecklingen i tidig ålder, att de med asperger lär sig prata rent tidigare och kan ha större ordförråd redan i tidig ålder.

För mig är det som att jag fått ett helt nytt liv sedan jag fick mina diagnoser (var 30 år då) och medicinering. Äter Sertralin mot depression/ångest, Lithionit som stämningsstabiliserande och Elvanse för ADHD/koncentration.

Slarvar jag några dagar med lithium så märker jag att jag blir mer lättretlig, slarvara jag med sertralinet så får jag ganska snart panikångest, socialfobin blir värre och djup depression. Elvanse gör att jag får lite lättare att koncentrera mig på saker och även blir lite mindre slut i huvudet av vardagliga sysslor.

Tack vare medicinerna så klarar jag av att jobba 50% på Hunddagis, orkar någorlunda (med hjälp av sambo och mobila stödteamet) sköta vardagliga sysslor hemma och ändå ha lite ork kvar till att umgås med vänner och aktivera hundarna.

#3 Aha, okej, jag fick samma svar på FB i en grupp jag är med i där. Intressant, det visste jag inte, men jag har inte så stor koll än.. 

Oj… Är det så stor skillnad.. Jag skulle bli överlycklig om jag slapp depressionerna och allt som följer med det. Jag vet att det inte finns något mirakelpiller, men något som underlättar vardagen, livet i sig, skulle vara skönt. Är trött på att leva så här…

Min koncentration är ganska dålig och jag är som en vimsig tant rätt ofta, och så tappar jag intresset och allt bara "dör".. 

Jag önskar med att jobba och 50 % räcker.. Det skulle vara lagom. Jag har ingen direkt ork att umgås, mer än vid fåtal tillfällen. Jag tycker att det är jobbigt och så blir jag så trött, men jag tycker samtidigt om att umgås. Lagom. 

Tack snälla för svar! Det gjorde mig mycket klokare på detta och jag förstår mer.. Man möter inte så många med samma diagnoser.

#4 Ja helt är jag inte av med ångesten, depressionerna och koncentrationsproblemen, men det ligger på en hanterbar nivå så jag kan ha ett någorlunda "normalt" liv.

#4 Det låter bra, ändå. Jag ska tänka över detta med medicin, det skrämmer mig som sagt, men om det gör att jag fungerar bättre så kanske det är värt det..

#6 Jag har inte heller gillat tanken på mediciner tidigare, men då jag mådde som sämst efter att ha fått en utmattningsdepression så var jag villig att prova iallafall och för mig har det varit värt det.

Känner du att du inte alls trivs med medicinering även efter att ha provat olika sorter så går det ju att sluta.

#6 Jag började med antidepressiva efter något liknande, jag brakade, hela livet brakade efter att jag på två månader gjort sånt som folk kanske gör på ett år och en del saker helst inte alls (tokkörde bil i onyktert tillstånd bla). Jag blev "knäpp" av dem, men läkarna tror att det satte igång ett maniskt tillstånd hos mig. Sen var jag som förbytt, så deprimerad och sänkt, ville dö. Fick en hundvalp och vändningen kom sakta och i samband med det började jag trappa ned medicinen och det var ett helvete. Tog 4 månader att sluta. Därför är jag rädd för att börja med ngn ny.. 

Men ska överväga det trots allt.. 

Tack för att du delar med dig.

#8 Oj ja det kan ju vara en biverkning av en del antidepressiva mediciner för oss som är bipolära att man kan få mani. 
De gånger jag provat någon medicin som inte fungerat som önskat så har jag kunnat sluta rakt av med dem, men det kanske beror på vilken sort det är.

Bästa är nog att ta upp frågan med din kontakt inom psykiatrin, berätta om din erfarenhet och oro så kanske de kan hjälpa dig att hitta något som fungerar bättre.

#9 Jag glömmer visst att svara… Händer ofta 😕

Ja det blev som en chock! Men samtidigt var det nog bra, för det gjorde att jag fick kontakt med psyk och påbörjade en utredning. 

Jag har testat sertralin, tror jag att det var, och de kunde jag sluta tvärt med. Denna medicin, Venlafaxin, var som ett gift. Den gjorde ingen verkan, men gav mig biverkningar och var svår att sluta med. Det är ju så olika med mediciner ibland.. 

Jag ska göra det, för jag vill ju bara må bra och orkar inte ha det så här..

Föreningen Attention har vuxenläger för oss med NPF-diagnoser , där träffar du andra med samma problematik och ni kan byta erfarenheter . För mig var det toppen att kunna prata o umgås med folk som visste vad det handlade om .

#11 Har de? Det visste jag inte? Det kan jag tänka mig. Man känner sig lite ensammast i världen.

#10 Venlafaxin har jag också ätit tidigare, gick hur bra som helst i 1 år sedan fick jag magsjuka och efter det så fortsatte jag vara extremt illamående, kräkningar, yrsel, mm. Visade sig att jag fått en allergisk reaktion på medicinen och fick sluta direkt med den, mådde bättre redan dagen efter. Äter Sertralin nu och tycker det fungerar ganska bra för mig.

#13 Jaha, oj då.. Den hade ingen effekt på mig, så därför slutade jag med den. Sertralin har jag för mig att jag ätit, men då för smärta. Men det hade ingen större verkan heller. 

Jag hoppas min psykiatriker kommer fram till något som passar mig, medicin eller alternativ metod, Hemskt att må så dåligt..