Är det ingen som har något att säga i ämnet?

Du kanske inte får svar just för att det är lite svårare att fixa en relation om asperger är med. Men alla är olika. Har sett dom med as som byter partner konstant (för att det just skitit sig i relationerna) eller dom som harvar på med ett förhållande.

Jag funderar på om man måste acceptera en " dålig" relation om man vill ha en parrelation alls. Med min asperger ( snackar om mig som individ nu) så får jag nog inte vara så kräsen.  Man får sk meltdowns som gör att får vansinniga saker för sig. Nej jag är skitzo om någon tror det.

Ingen behöver väl nöja sig med något som är dåligt. Man har ju fri vilja. Men har man inte as själv kanske det är svårt att leva med en som har kanske otroligt svår as

Det är så olika från fall till fall. Man måste ge varandra utrymme och respektera varandra. Alla är inte som du och om man inte finner sig i det kanske man hellre bör ha en relation med bara sig själv.

Jag är nog mer rädd för ensamheten än för en dålig relation.

Det som sabbat mina relationer har inte varit min AS utan min depression, ångest, och en vilsenhet kring hur jag ska ens kunna leva ett balanserat liv på egen hand. Jag har ingen ork till en relation i dagsläget men det är inte direkt kopplat till min AS.

Jag vet inte om jag egentligen får/ska/borde svara.

Jag har haft förhållande från & till sen tre år tillbaka med min partner som har asperger (socialfobi, ångest/depression samt ADHD). "Från & till" säger väl ganska snabbt att det inte alltid är enkelt för någon av oss men han har inget behov av rutiner medan jag behöver det mycket mer däremot spenderar han väldigt mycket tid vid datorn som gör att han glömmer bort tiden så ev. planer, tider osv som är bestämda mellan oss inte blir av (upprör mig, inte honom) sen föredrar han att äta samma sak dag in  & dag ut (helst av allt pizza eller färdigrätter) vilket jag inte själv vill ha varje dag (men han brukar anpassa sig om jag lagar maten alt. om han får vara med & bestämma rätt).

Jag känner inte till någon relation som inte är svår, jobbig, komplicerad ibland åtminstone oavsett personerna för även fast man är i förhållande med någon så är man ju inte en & samma person så klart man har olika intresse, prioriteringar osv. även fast en del är gemensamma intressen, prioriteringar osv.

Jag har en Aspergerdiagnos (dock tvivlar jag ofta på att den är riktig) och är sedan 12 år sambo med en man som visserligen inte har Aspergers, men däremot har han varit relativt djupt deprimerad tidigare. Depressionen har hållits i schack i många år med hjälp av medicin.

Jag brukar säga att vi är ett bra team. Det är nog där nyckeln till en längre relation ligger, tror jag. Vi har liknande värderingar vilket är väldigt viktigt för mig. Vi hade båda två bestämt för länge sen att vi inte ville ha några barn, så det blev aldrig något gruff om det. Vi gillar struktur i vardagen bägge två, jag kanske ännu mer än han. Jag är nog rätt rigid i mitt sätt att tänka vilket gör att jag inte gillar när oförutsedda saker dyker upp och saker och ting inte blir som planerat. Jag har alltid varit väldigt grubblande av mig och oroar mig i förväg för en massa saker, sambon brukar säga att jag inte ska oroa mig för saker jag ändå inte kan påverka, men det är ju lätt att säga…

I det stora hela tycker jag nog att vi ändå är ganska lika. Vi är rätt introverta båda två, och trivs med varandras sällskap. Jag tror vi båda två bestämde ganska snart att "nu är det vi" och att småsaker inte ändrar på den saken. Vi tycker bägge att folk i allmänhet ger upp för fort och lätt. Man måste ju acceptera att det dyker upp svårigheter ibland, gör man inte det kommer man aldrig att klara ett längre förhållande.

I mitt fall står min asperger i vägen. Så jag kan glömma partnerrelation.

#10: Ok. Om du har bestämt dig för det så.

Man ska inte klandra sig själv.

Jag har asperger och har haft ett förhållande i mitt liv, det varade nästan i 5 år anledningen till att det tog slut var att vi gled ifrån varandra, vi bägge förändrades ganska mycket under de fem åren.

Det jag har svårt med är att starta relationer det gäller även vänskapsrelationer. Jag är väldigt försiktig av mig, rädd för att göra eller säga fel saker tom rädd för att befinna mig i situationer där jag inte känner någon. Och ibland när jag väl träffar andra människor så kommer jag på bra saker att säga när jag kommit hem, lite för sent.

#0: Har nyligen blivit färdig med min utredning efter har börjat och lagt ner den i tio år. Fick svaret Autism nivå 1 (asperger) och ADHD. Levt med min fru i 12 år. Tror vi både har lärt oss, jag klarar att leva med henne och hon förstår mig.
Vi har ett par gånger flyttat isär mest pga att jag dragit iväg och inte riktigt har velat ha någon närheten.
Nu är vi gifta och har en son, men soc har tagit dom för tillfället efter historia när jag hamna hos tullen misstänkt för smuggla alkohol. Är frikänd men soc bryr sig inte riktigt om det.
I alla fall, från början va det jätte jobbigt att bo med någon och det tog tid innan jag trivdes med min fru och senare att komma in i pappa roll men nu när jag inte har dom hos mig så är det tusen gånger värre.