Allmänt om Autism

Aspberger-utredning?

2016-07-24 02:06 #0 av: JoannaLi

Ju mer jag läser om Aspberger, desto klockrenare känns det. "Men! Det där är ju jag!" Det var inte jag som gav mig tanken från början, utan min hunds fysioterapeut som i all välmening frågade om jag hade fått diagnosen Aspberger än. "Nä", sa jag, "vadå?" Men efter det har jag inte kunnat släppa tanken, och har som synes börjat läsa på en del. 

I alla fall. Jag skulle egentligen vilja få göra en utredning "bara för att", eftersom att jag vet att jag inte kommer kunna släppa det här på ett rimligt sätt annars. Jag menar, jag har gått och funderat på det dagligen i över ett halvår nu. Men på t.ex. 1177.se står det: "För att få göra en neuropsykiatrisk utredning ska du ha haft problemen under hela din uppväxt. Du ska själv tycka att dina svårigheter är så stora att det påverkar hela din livssituation. Du ska också själv vilja göra en utredning."

Och jag vet inte om det är så allvarligt? För de problem jag har (ångest, depression, panikångest) har jag redan gått utredning för (och egentligen inte fått någon hjälp alls med, men det är väl en annan sak). Sen är det väl lite sociala grejer, att jag kan vara lite hård verbalt t.ex, blir enormt trött av sociala interaktioner, väldigt introvert, men extrovert bland folk, högljudd, misophonia, fixerar lätt vid samtalsämnen/intressen osv. Har väldigt lätt för tidsplanering, men blir enormt stressad. "Det tar en kvart att gå, så vi går senast en halvtimme innan, så vet vi säkert att vi hinner!" är en standardfras som jag säger dagligen, flera gånger om dagen, med lite variationer såklart. (Sen är det ju enormt mycket mer, men typ i samma stuk. Sömnproblem, bl.a.)

Men utöver såna "smågrejer", så är det ju inget som "påverkar hela min livssituation". Eller ja, påverkar gör det ju. Men det påverkar inte extremt negativt. 

Finns det någon möjlighet att man kan få gå på en utredning ändå? Framförallt känns det som att min ångest och depression kanske kan få bli lite "viktigare" så att jag kan få riktig hjälp med dem etc. Och det hade varit enormt trevligt att få lära mig mer om mig själv. Min depressions- och ångestutredning hos VC-psykologen gav mig enormt mycket, t.ex. 

Hur har det gått för er? Har ni fått kämpa för att få gå en utredning? Vars gick ni utredningen? BUP, VC, specialist eller dyl.?


Anmäl
2016-07-24 02:44 #1 av: Calcifer

Jag har diagnosen asperger och för min del har hela mitt liv formats av min problematik. Jag kan inte arbeta eller studera och har misslyckats med nästan alla former av relationer i mitt liv (kärleks och vänskaps) och i nuläget är jag sjukskriven med aktivitetsersättning godkänd till januari 2018 men gissningsvis kommer det förlängas utöver det. Jag kan inte leva ett normalt liv. För min del är diagnosen en extremt viktig del av mitt liv mest pga ekonomin och sjukskrivning, något som blivit lättare att få igenom för att jag har en klar diagnos. Det är väl där, samt eventuell medicinering som en diagnos är väldigt viktig. Utöver för en egen del då, så att man har svar på varför man själv fungerar på ett visst sätt. 

Det du kan göra är att kontakta din vårdcentral, be om en remiss till psykiatrin och genom dem begära en utredning. Det är ju inte säkert att de anser att det finns tillräckliga skäl men det kan vara en god idé att påbörja processen. Sedan finns det vissa hjälpmedel man har rätt att ansöka om när man har en diagnos.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-24 10:58 #2 av: Agafia

Jag har fått en större förståelse för mig själv efter att jag fick min Aspergerdiagnos som vuxen . Även kunnat förlåta mig själv för saker som hänt när jag var yngre.
Varit yrkesverksam i över 20 år innan jag kraschade sedan kom jag aldrig tillbaka
Och har nu sjukbidrag ( sjukpension ).

Anmäl
2016-07-27 06:28 #3 av: npfutredning

Jag ansökte om utredning första gången 1990 och har under åren inte fått någon trots att jag bett om det. Skrev till sist egen remiss till en psykiatri och bad dem om hjälp. Men jag har stora problem i min vardag med depression, ångest, social fobi (till viss del), och det händer saker i perioder (därav ev bipolär misstanke). 

En utredning utan att ha några större problem kan vara svårt eftersom det är ofta lång kö, jag fick stå i kö ett år tex, innan man ens kan börja sin utredning (beror ju på hur pass allvarlig ens situation är också). Det finns privata psykologer som man kan gå till oavsett vad, som är specialiserade, men då betalar man allt själv, de går inte under landstinget. 

Jag kan tipsa dig om att läsa Tania Marshalls (hon har själv asperger) bok I´m aspien woman och/eller läsa hennes lista på tecken/symtom för kvinnor med Asperger (INTE vetenskapligt bevisade, utan dessa är framtagna efter samtal med kvinnor som har Asperger). Den boken och listan var en ögonöppnare för mig. Sen grät jag och läste boken i flera dagar. Bar den med mig länge och läste i då och då, bara för att känna mig lugn. 

Just nu läser jag Samantha Crafts (hon har själv asperger) bok och den är otroligt välskriven en så länge. Hon håller just nu på med en ny bok med, en slags dagbok med tips och råd för kvinnor med Asperger. 

En annan kvinna i ett forum en gång skrev "Om du tror att du har asperger, så har du förmodligen det", så kanske det är. 

Anmäl
2016-07-27 19:50 #4 av: JoannaLi

#3 Jo, det var Tania Marshalls lista som slog sista spiken i kistan för mig, och som fick mig att skriva här, för det blev så uppenbart helt plötsligt. 

Jag har funderat på vem jag skulle prata med om det här, som kan hjälpa mig och starta en tankegång, och tror att jag ska ringa min gamla VC-psykolog, för om inte annat så kanske han kan skicka mig vidare till ett bra ställe. 


Anmäl
2016-07-27 21:42 #5 av: npfutredning

#4Ja då så ;)

Absolut, prova den vägen. Jag går till Capio psykiatri, de är riktigt bra.

Anmäl
2016-08-22 11:32 #6 av: Bästakompis

Om du har ångest och depression så är det väl något som påverkar hela din livssituation? Så ska man ju inte behöva ha det.

Själv tror jag att jag hade varit hjälpt av att få en diagnos när jag var tonåring. Jag var mobbad och kraschade när jag skulle in i vuxenlivet. Blev nog "vuxen" (den mognaden som de flesta har vid 18-20) vid ca30 år, och lycklig (ångestfri och OK med livet) vid 40. Detta pga alla svårigheter med att kommunicera och möta människor och passa in i arbetslivet.

För några år sedan gick jag till en psykolog och ville bli utredd för Asperger, men han sa att jag endast hade en djup depression. Ännu idag tror jag ändå att jag har Asperger, men idag har jag ingen nytta av en diagnos. Huvudsaken var ju att jag blev hjälpt ur depressionen.

Det finns mycket jag inte gör, saker och miljöer och människor jag väljer bort, jag behöver mycket ensamtid och ett arbete i en lugn miljö. Men det har jag lyckats få, så jag lever ett "anpassat" liv och jag sörjer inte att jag inte kan småprata t ex. Jag är uppskattad för att jag är ärlig, pålitlig och flitig. Jag arbetar med människor med autism och jag är tillsammans med en man med aspergerdiagnos, vi förstår varandra !! Jag är rätt säker att jag har hamnat med de här människorna för att jag har många likheter med dem. Min son utreds nu och jag ska göra allt för att han ska få anpassa sitt liv till sig själv och slippa uppleva den ångest som jag har gjort.

Anmäl