Har jag Asperger eller något?
Hej alla, jag undrar om ni kan hjälpa mig med en sak, vi börjar såhär… jag är 15 år gammal och är inte så insatt i det här så ni får ursäkta mig, säg gärna till om jag säger fel.
Vi börjar med mig pappa, han har tydliga autistiska drag, bl.a att han har svårt att bryta rutiner, svårt med relationer, lätt blir arg och frustrerad, svårt att förstå sammanhang, missförstår folk, gillar att dyka in i saker och kan trivas i att vara ensam. Hela mitt liv har jag känt att min pappa är lite udda och inte som alla andra. (Mamma å andra sidan är rena rama motsatsen på vissa punkter.) Iallafall, när jag var liten hade jag mycket svårt med samspel. Jag var otroligt blyg och hade svårt att leka med dom andra då jag lätt blev förvirrad och inte riktigt förstod vad som var på gång, detta har följt mig hela skolgången (nu går jag visserligen fortfarande i skolan). Jag har alltid varit blyg, hela mitt liv har jag varit blyg, jag har haft svårt att prata med folk och att få nya kompisar. Vissa dagar i skolan kunde jag sätta mig på en bänk för mig själv för att bara tänka när kompisarna blev en aning för löjliga och jobbiga (tyckte jag då). Lärarna blev alltid oroliga och förstod inte att jag inte ville leka med dom andra och kunde behöva en paus, jag mådde helt enkelt inte dåligt utav att vara själv. Jag sa alltid; "nej jag mår bra". Nu kanske ni tänker att jag bara är introvert. Det tänkte jag också. När jag tänker på någon med autism eller asperger (nu får ni ursäkta mig jag är så dålig på att skilja på dom) så tänker jag på någon som har svårt med förändringar, gillar rutiner, någon som har svårt att förstå sig på andra och gärna tar saker bokstavligt talat, men så behöver det väl inte vara? (En i min klass hade autism och betedde sig precis så)
För jag är absolut inte sån, jag har inga vidare problem med förändringar och läser lätt av folk. Men, i en diskussion te.x, så lyssnar jag hellre på de/den andra snarare än att vara den som pratar, för jag har otroligt svårt för att prata. Te.x kan jag sitta vid ett gäng kompisar i skolan och intensivt lyssna på vad det har att säga och titta dom i ögonen utan att säga något så att jag nästan måste slå mig själv för att jag är så creepy. Och frågar någon mig nåt så blir jag så nervös att jag flackar något otrolig med ögonen (och det är det jag menar med att jag har svårt för att prata). De enda vänner jag har är dom som själva inte ständigt är i ett socialt behov. Jag kan till exempel bli otroligt trött av att bara gå på stan liksom, se nya människor, trängas i en trång fuktig lokal.. då får jag lätt panik och svårt att andas. Och vadå det är väl ångest? Hm, till och med när jag gick på dagis så var jag udda, fröknarna började nästan dra in socialen i allt detta för att de trodde att jag blev dåligt behandlad hemma (givetvis inte). Jag kunde te.x knyta mina nävar så hårt att jag började blöda. (detta har jag själv inget minne av). Och ibland brukade jag gå runt i en ring för att jag inte vågade gå på toa, av ingen anledning alls. Jag misstänker även att jag är högkänslig, eller jag vet att jag är högkänslig. Klarar inte av höga ljud, starka dofter eller för mycket interaktion (vilket inte är en diagnos, väl?). Jag har aldrig kunnat gå på stan om det varit nåt evenemang på gång, och när jag var liten kunde jag inte ens gå in på en life-butik typ. Jag fick alltid hålla för näsan annars blev jag yr i huvudet. En vanlig fin sommadag sitter jag hellre i mitt rum och läser eller tecknar ögon än att jag far ut och är social. Min kompis kan ringa mig flera gånger och fråga om jag vill hänga medans jag måste stänga in mig på rummet efter skolan för att inte gå sönder bokstavligt talat. Skolan hackar mig i bitar, dom har till och med erbjudit mig att prata med en psykolog eller hur det nu var, en utredning kanske det var, men pappa sa nej till det, (man behövde intyg från båda föräldrarna). Mamma börjar till och med undra om det något fel på mig. Hon har alltid sagt att jag har en stor integritet och det vet jag att jag har. Känner någon igen sig? Eller är jag helt trasig?
Tillägg: satte in inlägget under kategorin "Asperger Syndrom" men jag vet inte alls om det passar eller inte, är inte alls insatt i alla dessa diagnoser. Tack på förhand.
Den jag känner som har asperger behöver stänga in sig o vara själv länge efter möten med människor och olika miljöer.
Försök å få till en diagnos. Det bör lätta ganska rejält för dig då.
Det låter som om du kan ha vissa autistiska drag, men jag tror inte du har "ren" autism eller aspberger.
Min ena son har asperger och autism och han har mycket svårt för ändringar. Blir det ändringar i planerna så blir det total hjärnkollaps och han blockerar/blir okontaktbar. Och så är det för de allra flesta med "ren" aspberger eller autism.
"Och ibland brukade jag gå runt i en ring för att jag inte vågade gå på toa, av ingen anledning alls. Jag misstänker även att jag är högkänslig, eller jag vet att jag är högkänslig. Klarar inte av höga ljud, starka dofter eller för mycket interaktion (vilket inte är en diagnos, väl?)."
Nej,det är inte en diagnos, men det kan passa in på både ADHD, Autistiska drag och även OCD. En av mina andra söner har just dessa problem/beteenden (bland många andra) och han har nyligen fått diagnoserna : Ospecificerad ADHD med autistiska drag samt OCD.
Mvh./ Draken
VENI VIDI VICI
#0 Tycker mycket av det du skriver kan passa in på Asperger. Läs detta och känn efter om det kan passa Dig: https://taniaannmarshall.wordpress.com/2013/03/26/moving-towards-a-female-profile-the-unique-characteristics-abilities-and-talents-of-asperwomen-adult-women-with-asperger-syndrome/ Det hjälpte mig oerhört ….
Väntade 26 år på utredning - nu är jag äntligen igång 
Det är också skillnad på tjejer och killar. Och alla är inte introverta, och osociala. Även specialintressena skiljer sig ofta. Därför gör det också att många tjejer går odiagnostiserade, för de märks inte på samma sätt. En del hävdar att asperger som namn inte finns längre, utan att allt är olika former av autism. Men det spelar inte så stor roll med namnet egentligen och det är en psykolog uppgift att avgöra 😊
Väntade 26 år på utredning - nu är jag äntligen igång
Tack så mycket för svar!
Har en utredning lättat eller hjälpt dig/någon du känner eller bara gjort saken värre?
Oavsett hur mycket man kan tycka att det passar in på aspergers så är det ändå en psykolog som kan sätta en diagnos.
Om du tror dig ha aspergers och vill utreda bör du ställa dig i kö för det, väntetiden är oftast lång.
Be om en remiss på vårdcentralen.
____
Medarbetare på Autism.
#5 Var så god. Jag håller på med utredningen nu och det är första gången som jag känner att jag kan vara mig själv, att det finns någon som faktiskt förstår mig och tar mig på allvar. De som jag känner som blivit utredda har bara positiva erfarenheter. Man får en känsla av att det är okej att vara annorlunda, för min del är det så, eftersom jag alltid fått negativa erfarenheter av mitt liv och hur jag ska leva mitt liv.
Detta kom som en STOR aha upplevelse. Det finns fler som mig! Wow, jag är inte ensam… Jag är med i en grupp på FB, kvinnor 40+ med asperger och där är det första gången som jag känner mig "hemma".
Så för mig är det toppen med en utredning.
Väntade 26 år på utredning - nu är jag äntligen igång
Jag fick min diagnos som vuxen , då fick jag en förklaring varför livet varit som det var , en lättnad att få reda på vad allt beror på .
#0
Oftast går det snabbare för unga människor att få till en utredning och du är 15år, så då ligger du bra till för att det inte ska ta så lång tid.
Väntade 26 år på utredning - nu är jag äntligen igång
Jag har ingen aning om jag kan ha någon diagnos, men saker har blivit såpass svåra för mig (skulle jag göra en redovisning om allt skulle texten blivit jättelång) att jag undrar om det skulle lätta för mig att veta säkert om jag har/inte har en diagnos och i så fall vilken. (jag vet att det är individuellt) Har hört att det blivit värre för vissa så därför var jag inte riktigt säker.
Tack för alla svar!
En bra egenskap har du garanterat. Du har insikt. Det är jäkla bra å ha!
![[Determined]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tycker att det verkar som att du är en blyg och introvert person som har vissa problem med ångest.
Tror dock att du säkert skulle få en diagnos av något slag om du gjorde en utredning. När allt kommer omkring så finns det ju närmare 300 diagnoser i diagnosmanualen DSM-5, som täcker alla aspekter av en människas liv.
Jag blev själv diagnosticerad med autism som tonåring, men jag har inga problem med vardagliga förändringar, och visar nuförtiden få "autistiska" symptom.
Jag tror personligen att en av orsakerna till att många blyga, introverta och ångestfulla personer blir diagnosticerade med autism är att personerna i fråga inte är vana vid sociala situationer och att interagera med andra människor. Om en person känner stark ångest i sociala situationer, och konstant oroar sig att personer omkring dem tänker negativa saker om dem, så är det lätt att uppfattas som socialt klumpig eftersom man inte klarar att fokusera på situationen, andras kroppsspråk, och så vidare. Om en person sällan umgås med andra människor, så minskas förmågan att umgås med olika typer av människor.
Fördelen med en färdig diagnos är att du ofta kan ha den som underlag i diverse situationer. Min diagnos har t:ex hjälpt mig enormt med kontakt med olika myndigheter speciellt CSN där den gjort att de varit mer accepterande när jag inte klarat av att avsluta studier utan varit tvungen att hoppa av och avbryta kurser. Det hjälper naturligtvis också om man inte klarar av att arbeta eller studera under en period och måste ha kontakt med socialen eller försäkringskassan för att få hjälp med den ekonomiska biten. Utöver då att man själv kan ha ett tydligt svart på vitt intyg på att man inte är "knäpp" utan helt enkelt har en diagnos som gör att man inte alltid fungerar som "alla andra".
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"