Autismspektrumtillstånd

Måste man ta en barndoms-anamnes från föräldrarna?

2016-11-16 16:39 #0 av: Candela

Genom mina studier har jag nu de senaste veckorna läst en hel del om autism och ADHD. Har varit på flera föreläsningar som hållits av folk inom vården och läst en massa litteratur. Dessutom har jag en son med en autismdiagnos, så jag hade redan lite förkunskaper sen innan.

Grejen är att jag är hyfsat säker på att jag själv har en autismspektrumstörning. Det finns så mycket som tyder på det, och jag hittar bara fler och fler exempel när jag tänker tillbaka på hur en del saker var i min uppväxt och jämför det med vad dessa föreläsare har sagt, och vad jag läst i litteratur.

Jag har genomgått en utredning för ADD, men fick ingen diagnos för att de lade all tyngd på barndoms-anamnesen, där min mamma fick fylla i ett tjockt häfte med frågor. Problemet är att min mamma uttryckligen sa till mig att hon knappt mindes något om hur jag var som barn, och att hon inte visste hur hon skulle svara på frågorna. Jag bad henne att inte kryssa i varken "ja" eller "nej" på de frågor där hon inte mindes, men istället valde hon att kryssa i "nej". Så i princip hela häftet fylldes med "nej"-svar, vilket teamet på den psykiatriska kliniken tolkade som att jag inte hade några problem under uppväxten och således fick jag ingen diagnos heller..

Om jag nu skulle be om att få göra en utredning för AST, kan jag be dem att helt enkelt inte höra om mina föräldrars åsikter? Min mamma "tror" inte ens på såna här diagnoser, och tyckte det var väldigt obehagligt att ens bli tillfrågad om att fylla i häftet.. Och ärligt talat minns jag nog mer av min barndom än vad mina föräldrar gör. I alla fall från 4-5 års ålder och uppåt.

Anmäl
2016-11-16 17:11 #1 av: Tjeja

Nej inte på föräldrarna. Men en del i en ordentlig utredning ingår att intervjua föräldrarna om den som utreds(din) barndom. De vet ju hur du var när du var liten på ett sätt som du själv inte vet/inser/kommer ihåg osv. De såg ju dig som liten ur ett vuxet och ett föräldraperspektiv.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-11-16 18:36 #2 av: Candela

Grejen är ju just den att de inte minns.. De fick två barn till tätt i följd efter mig, och det var dessutom 30 år sen, så det är ju inte så märkligt egentligen.
Jag känner mest att jag inte vill blanda in dem i en utredning igen, på grund av hur de reagerade sist. Orkar inte behöva försvara  eller förklara mig inför dem.

Anmäl
2016-11-16 20:20 #3 av: Tjeja

Vi får väl hoppas att utredarna är smarta och utbildade nog att själva kunna skapa sig en bild av din  uppväxt i samtal med dina föräldrar. Hur de (föräldrarna) reagerar svarar och beter sig säger ju faktiskt väldigt mycket både om vad du själv har för arvsanlag (vem du brås på, för ofta är adhd ärftligt), samt en bild av vilka svårigheter du stötte på som barn.

de som gör utredningarna skall ju vara kunniga och pålästa om adhd så det borde inte vara så svårt för dem.

Därför tänker jag att det kan vara till stor hjälp för din utredning om man kan få den möjligheten att intervjua dina föräldrar.

Hur tänker du att de skulle reagera? Vad är du rädd för att du skall få för reaktion?

Faktiskt så kan bara det., deras reaktion, ge utredarna vissa fingervisningar. Berätta för utredarna varför du helst inte vill blanda in dina föräldrar och  hur du är rädd för att de skall reagera! Bara det säger mer i deras utredning än du trorSkämtar

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-11-17 06:55 #4 av: Agafia

Jag fick min diagnos som vuxen , uppvuxen hos min mormor o hon är död sedan många år .
När min utredning gjordes fanns det ingen förälder i livet att fråga , så jag fick beskriva hur jag agerade i vissa situationer som barn samt mina taktila besvär .

Anmäl
2016-11-17 07:10 #5 av: Tjeja

Vad jag menar är altså att en intervju med dina föräldrar skulle ge mycket mer än att fylla i ett formulär som sist.

Bara det att fylla i formulär med ja o nej frågor är så fel för personer med adhd. Så irriterande när sjukvården skall effektiviseras och skyndas på på fel sätt. Och håller med dig om att din mor givetvis skulle fyllt i varken/eller istället för nej.

Får de göra en muntlig intervju kommer de kunna se igenom svaren på ett helt annat vis.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-11-17 15:54 #6 av: Candela

#3 och #5 Jag tror också att en intervju hade gett betydligt mer, men jag har egentligen ingen lust att dra med mina föräldrar till någon psykiatrisk klinik.. Överhuvudtaget tycker jag det är jobbigt att prata med dem om psykiska funktionshinder, eftersom de inte tycker att det är "riktiga" problem (så länge man inte är självmordsbenägen typ).

#4 Tack för ditt svar! 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.