Annons:
Etikettautismspektrumtillstånd
Läst 2312 ggr
Candela
11/16/16, 4:39 PM

Måste man ta en barndoms-anamnes från föräldrarna?

Genom mina studier har jag nu de senaste veckorna läst en hel del om autism och ADHD. Har varit på flera föreläsningar som hållits av folk inom vården och läst en massa litteratur. Dessutom har jag en son med en autismdiagnos, så jag hade redan lite förkunskaper sen innan.

Grejen är att jag är hyfsat säker på att jag själv har en autismspektrumstörning. Det finns så mycket som tyder på det, och jag hittar bara fler och fler exempel när jag tänker tillbaka på hur en del saker var i min uppväxt och jämför det med vad dessa föreläsare har sagt, och vad jag läst i litteratur.

Jag har genomgått en utredning för ADD, men fick ingen diagnos för att de lade all tyngd på barndoms-anamnesen, där min mamma fick fylla i ett tjockt häfte med frågor. Problemet är att min mamma uttryckligen sa till mig att hon knappt mindes något om hur jag var som barn, och att hon inte visste hur hon skulle svara på frågorna. Jag bad henne att inte kryssa i varken "ja" eller "nej" på de frågor där hon inte mindes, men istället valde hon att kryssa i "nej". Så i princip hela häftet fylldes med "nej"-svar, vilket teamet på den psykiatriska kliniken tolkade som att jag inte hade några problem under uppväxten och således fick jag ingen diagnos heller..

Om jag nu skulle be om att få göra en utredning för AST, kan jag be dem att helt enkelt inte höra om mina föräldrars åsikter? Min mamma "tror" inte ens på såna här diagnoser, och tyckte det var väldigt obehagligt att ens bli tillfrågad om att fylla i häftet.. Och ärligt talat minns jag nog mer av min barndom än vad mina föräldrar gör. I alla fall från 4-5 års ålder och uppåt.

Annons:
Tjeja
11/16/16, 5:11 PM
#1

Nej inte på föräldrarna. Men en del i en ordentlig utredning ingår att intervjua föräldrarna om den som utreds(din) barndom. De vet ju hur du var när du var liten på ett sätt som du själv inte vet/inser/kommer ihåg osv. De såg ju dig som liten ur ett vuxet och ett föräldraperspektiv.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Candela
11/16/16, 6:36 PM
#2

Grejen är ju just den att de inte minns.. De fick två barn till tätt i följd efter mig, och det var dessutom 30 år sen, så det är ju inte så märkligt egentligen.
Jag känner mest att jag inte vill blanda in dem i en utredning igen, på grund av hur de reagerade sist. Orkar inte behöva försvara  eller förklara mig inför dem.

Tjeja
11/16/16, 8:20 PM
#3

Vi får väl hoppas att utredarna är smarta och utbildade nog att själva kunna skapa sig en bild av din  uppväxt i samtal med dina föräldrar. Hur de (föräldrarna) reagerar svarar och beter sig säger ju faktiskt väldigt mycket både om vad du själv har för arvsanlag (vem du brås på, för ofta är adhd ärftligt), samt en bild av vilka svårigheter du stötte på som barn.

de som gör utredningarna skall ju vara kunniga och pålästa om adhd så det borde inte vara så svårt för dem.

Därför tänker jag att det kan vara till stor hjälp för din utredning om man kan få den möjligheten att intervjua dina föräldrar.

Hur tänker du att de skulle reagera? Vad är du rädd för att du skall få för reaktion?

Faktiskt så kan bara det., deras reaktion, ge utredarna vissa fingervisningar. Berätta för utredarna varför du helst inte vill blanda in dina föräldrar och  hur du är rädd för att de skall reagera! Bara det säger mer i deras utredning än du tror😉

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Agafia
11/17/16, 6:55 AM
#4

Jag fick min diagnos som vuxen , uppvuxen hos min mormor o hon är död sedan många år . När min utredning gjordes fanns det ingen förälder i livet att fråga , så jag fick beskriva hur jag agerade i vissa situationer som barn samt mina taktila besvär .

Tjeja
11/17/16, 7:10 AM
#5

Vad jag menar är altså att en intervju med dina föräldrar skulle ge mycket mer än att fylla i ett formulär som sist. Bara det att fylla i formulär med ja o nej frågor är så fel för personer med adhd. Så irriterande när sjukvården skall effektiviseras och skyndas på på fel sätt. Och håller med dig om att din mor givetvis skulle fyllt i varken/eller istället för nej. Får de göra en muntlig intervju kommer de kunna se igenom svaren på ett helt annat vis.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Candela
11/17/16, 3:54 PM
#6

#3 och #5 Jag tror också att en intervju hade gett betydligt mer, men jag har egentligen ingen lust att dra med mina föräldrar till någon psykiatrisk klinik.. Överhuvudtaget tycker jag det är jobbigt att prata med dem om psykiska funktionshinder, eftersom de inte tycker att det är "riktiga" problem (så länge man inte är självmordsbenägen typ).

#4 Tack för ditt svar!

Annons:
bengtgtr
11/30/16, 7:23 PM
#7

Hej jag har fått diagnosen Aspergers äntligen så vet jag varför jag alltid kännt mej annorlunda , under min utredning så intervjuade dom min mamma men hon kom inte ihåg hur jag var som barn , därför blev min diagnos atypisk Asberger pga bristande uppgifter om min barndom så visst kan man få diagnos utan dessa uppgifter

Admantine
5/6/19, 12:09 PM
#8

Jag är 60 år och har precis fått diagnosen Aspbergers syndrom som är ”klockren” enligt min psykolog som har stor erfarenhet av utredningar. Jag fick diagnosen ADD för 8 år sedan. Min far är död och min mor 80+ är smått dement av naturliga orsaker så det finns ingen som kan svara på hur jag var som barn mer än jag själv. Psykologen utredde min barndom via mig och det fungerade mycket bra. Så det går utmärkt utan förälder som i ditt fall verkar ha gjort mer skada än nytta vilket också visar på att förädra-frågeformulär är ett väldigt osäkert sätt att få fram en barndomsanamnes. Det låter för mig väldigt ologiskt att lägga ner en utredning av enbart den orsaken och visar på okunskap hos utredaren.

Draken
5/17/19, 11:54 AM
#9

Det är inget krav att föräldrarna skall vara med. Min äldsta dotter (20+) har nyligen fått Autismdiagnos. Psykologen frågade om det var okej att prata med mig och hennes pappa, det skulle underlätta, men var inte ett krav.

Nu ville hon att någon utav oss skulle vara med, så jag var  självklart med henne under utredningen. Vi hade dessutom återkoppling över telefonen, där dottern hade högtalaren på, så vi hörde hela samtalet, och kunde själv ställa frågor.

Det blev massor av frågor om hennes barndom, upp till 4-5 års ålder, och jag kom inte ihåg allt, jag kunde inte på rak arm minnas om  hon hade haft ett  avvikande beteende.

Vi började med frågor som jag mindes klockrent, enda från hennes tidigaste barndom. Frågorna jag var osäker på, pratade vi igenom, och psykologen ställde vissa frågor ur olika vinklar, och till sist började jag minnas ganska mycket.

Mvh./ Draken

VENI VIDI VICI

Upp till toppen
Annons: