Kan variera.

Min brorsdotter är på autistspektrat (och har även adhd), blev diagnostiserad i somras (efter många försök fick de äntligen åka till Göteborg där de är specialister på just tjejer) och är 4 år.

Hon börja prata väldigt tidigt (och har svårt att hålla tyst om hon känner sig bekväm), har väldigt svårt för förändringar, får lätt utbrott och skriker så man får hörselskador, kan kasta saker och attackera med saker. Har en väldigt stark vilja och vet hur hon vill ha saker och blir det fel så blir det väldigt jobbigt för henne. Har svårt att leka med andra (på ett sätt som barn brukar göra). Antingen domderar hon helt eller så måste den andra vara stark nog att domdera leken. Har svårt att bara fokusera på en sak och hoppar mellan saker om hon får chansen. Står väl ofta och bara studerar vad andra gör och är väldigt bra på att härma.

Kan inte sitta still och rör nästan hela tiderna händerna. Har sömnsvårigheter. Blir fort överstimulerad och övertrött (måste fortfarande sova runt 2 timmar mitt på dagen för att orka en hel dag), funkar inte att vara på förskola (nu är hon där några timmar på förmiddagen och sitter helt själv i eget rum för att det ska funka någorlunda).

Men så fort hon är i en situation hon känner sig lite osäker i (som med främmande människor) så sitter hon tyst som en mus (därav att BUP och och andra ställen inte alls ansåg hon hade några diagnoser trots att familj och släkt såg det tydligt på henne då bla jag och andra i släkten redan har diagnoser), tyvärr har ju flickorna svårare att få diagnos då de lättare "gömmer" den och "spelar teater" för att passa in bättre medan killar oftare "agerar ut".

Det var inte så mycket som stämde på det jag undrar. Men intressant att dela. Det du beskriver liknar mer ADHD ? Detta barn är ganska initiativlös, springer knyckigt och leker inga lekar. Om hon använder saker så leker hon på annat sätt. Men är ändå duktig på att försöka sjunga mm. Inte förstånds relaterat på det sätt att hon skulle ha handikapp så. Det är det att jag arbetat som barnpedagog hela livet, mött barn med detta handikapp, men känner inte igen det ändå? Mvh/WL . (tack för att du delar med dig)!🌺

#0 Jag har en dotter, nu 10 år, som är under utredning. Hon har ett "typiskt" autistiskt beteende. Det har hon haft sedan hon var ganska liten.

Hon började prata sent, har fortfarande, än idag, svårt med vissa ord. Hon är "undflyende" och vägrar ta kontakt, vare sig det gäller andra barn eller vuxna.

Hon leker inga lekar, hon sitter mest och påtar med  clay.  Hon söker sig mer till djuren än till människorna. Förändringar går inte alls, då blir hon antigen totalt blockerad och går in i låsning, eller så blir hon så arg att hon nästan svimmar eftersom hon börjar hyperventilera ordentligt.

Hon har svårigheter med både fin och grovmotorik. Folk som inte känner henne får intryck av att hon är väldigt "klumpig".

hon har stora svårigheter med närkontakt och även ögonkontakt. Försöker man få ögonkontakt med henne då börjar hon flacka väldigt med blicken och blir väldigt obekväm. Fortsätter man att försöka få ögonkontakt i det läget, så går hon in i en låsning-/ blockering och blir helt okontaktbar.

Tack!

Det du beskriver låter i mångt och mycket väldigt likt. Går din flicka i normalklass? Pratade förskolepersonalen med er då hon var i 3-4 års åldern då det blir tydligare att dessa barn skiljer sig från de andra barnen? Fick ni respekt av förskolepersonal då ni undrade? Hjälpte de till med kontakt med tex spec. lärare, eller annan personal  som var utbildad på dessa diagnoser? Jag står inte i position att  kunna tala med föräldrarna.

Det du beskrev gav mycket av bekräftelse på att mina tankar inte är helt fel. Fint att du delar detta. Mvh/WL🌺

Flickan går i normalklass, men hon är inte med de andra eleverna. Hon har ett "eget" klassrum i angränsning till hemklassrummet, hon fungerar inte alls med andra barn i samma ålder, yngre barn (nu pratar vi 4-5 år yngre) kan fungera periodvis. men hon trivs bäst själv, då hon får påta med sin Clay eller ta hand om sin hamster.

Hon har inte gått på dagis, eftersom jag jobbar skift och när barnen var små, så jobbade jag kvällar och helger, och maken jobbade dagar på veckorna.

När hon började i sexårs pratade jag med personalen om hur hon var, men de trodde mig inte. Därför att det de såg i skolan, var en glad och positiv tjej som jobbade på bra utan svårigheter.

Samma sak blev det när hon började i ettan, det enda de tyckte var konstigt, var att hon hade högre frånvaro än sina syskon som gick i samma skola. När hon var i skolan så var det inga problem.

Hon lekte endast med en tjej, och kom det någon annan och ville vara med, då gick min dotter undan och satte sig för sig själv. jag tog upp detta med skolan och ville att de skulle hjälpa oss att få en utredning på BUP, men de såg inga konstigheter så det vägrade de göra.

När hon hade gått första terminen i 2'an, så flyttade hennes bästis, och det var då det verkligen bröt ut på våran dotter. Hon slöt sig helt och ville inte gå till skolan. Det gick bra om storasyster (24) följde med henne, då var hon i skolan som vanligt. Men när rektorn kom och sade att storasyster inte fick vara där längre, för det behövdes inte, då rasade hela världen för min dotter. Hon vägrade gå till skolan, hon blockerade eller fick aggressionsutbrott om vi pressade henne eller försökte övertala henne att hon skulle gå till skolan.

Tillslut hade hon 100% frånvaro, och då, när hon hade missat nästan halva tvåan och nästan hela 3'an började skolan fundera på om det kanske inte var något fel iaf. Då gjorde de en socanmälan pga hennes höga frånvaro, och soc hjälpte oss att koppla in närvaroteamet och BUP. Och skolan fick en kraftiog avhyvling av skolinspektionen, som vi då kontaktade när anmälan hade kommit, både soc, närvaroteamet och sonens kurator på habiliteringen (sonen har Autism/aspberger) hjälpte oss hela vägen.

Nu har de fått ny rektor på skolan, och han har tagit itu med problemet, dotterns nya klasslärare (det blev nytt när de gick upp i fyran) gör allt vad hon kan för att stärka dottern och göra skolan rolig och lugn för henne. Hon är helt underbar.

Nu har hon fått hjälp, det ä'r en av fritidspedagogerna på skolan, en ganska ung kille, som har jobbat som elevassistent för barn med särskillda behov, som nu är dotterns "lärare". Han är med henne hela tiden medans hon är i skolan.

Men fortfarande har vi inte lyckats få henne tillbaka till skolan på heltid, utan hon är på skolan 4 dagar i veckan 2 timmar åt gången.

Tack för att du delar med dig!

Jag ser med din flicka att det tydligen inte är så lätt i kontakterna med personal. Säkert av många orsaker. Det blir många år av undran, säkert förtvivlan då man inte får gehör för sina tankar och åsikter.

Här har väl personalen gett små hintar om att det är saker som skiljer sig från normen av barn i 4 årsåldern. Barnet upprepar gärna det vuxna säger, men tar ingen egen kontakt.

En av föräldrarna börjar undra om allt är okey. Det är väldigt känsligt ämne , så jag får avvakta deras insikter och kontakter med specialister.

Din beskrivning ger mig en liten hint om hur svårt det kan vara att bli hörd.

Du visar kraft och initiativ för att få den hjälp ni behöver. jag hejar på!

Mvh/WL🌺

#6 Tack 🤗

Jag vill gärna dela med mig av mina egna erfarenheter, jag vill inte att andra skall behöva gå igenom det vi har gått , och fortfarande går igenom med dottern.

Vi har varit 2 hela tiden, men ofta är det ju så att den ena föräldern, eller även bägge, vill inte höra talas om att det är "något fel" på deras barn. Det är ju barnet i fråga som blir den lidande i långa loppet.

Det är väldigt bra att personalen har märkt att barnet skiljer sig från jämnåriga, de kommer förmodligen att sätta in stödinsatser så fort det bara går, men problemet är om föräldrarna inte vill se att det är något fel, skolan kan, i det läget, tyvärr inte göra så mycket för barnet.

De flesta åtgärdsprogram och liknande överenkommelser, måste föräldrarna, en eller båda, godkänna, för att det skall gå igenom, och att skolan skall få det stödet i form av extra pengar eller ny personal som eventuellt kan behövas.

Ja, det stämmer att det är så svårt att erkänna att kanske allt inte är som det ska, det gör så ont i föräldrahjärtat.Då jag arbetade minns jag att en del föräldrar tog illa vid sig om man påkallade problem. En del ville inte höra. Här är det så att en ser och en blundar. Jag tror mig veta att det är bättre ju tidigare ett barn får diagnosen för rätt behandling och rätt undervisning. Känner igen klumpigheten också. jag känner med din hjälp att jag är på rätt spår…Tack från WL🌺❤️

Jo, jag kan tryggt säga att du är på rätt spår, med dina misstankar.

Det du beskriver i #0, det kunde lika gärna ha varit min dotter du beskrev.

Tack!

Många goda tankar till er! Mvh/WL🌺

Tack själv 🤗

Jag fick min diagnos (högfungerande autism) i somras, 28 år gammal. Psykologen som utredde mig pratade bl.a. med min mamma och hon berättade att när hon tänker tillbaka på min barndom så kunde hon se första tecknet redan när jag var 5 år - då i form av att jag gick från att vara väldigt kramig till att endast kramas på mina villkor. 

Jag var väldigt framåt som barn och hade några vänner (mest pojkar) som jag ofta lekte med. Det var först när jag blev 11-12 år som jag började få problem med vännerna, som gjorde att jag ju äldre jag blev hade mindre och mindre vänner. I övrigt så tror jag inte att man märkte av så mycket på mig då jag inte hade problem i skolan, jag var duktig på idrott, jag var inte sen att prata eller gå osv.

Tack för din berättelse!

Det känns som autism spektrat är stort och med många olika symtom i olika åldrar med degenerering i olika åldrar . Här var det bla så att barnet pratade bättre vid 2års ålder om inte bra då heller, men blev sämre vid 3.

Det återstår att se hur detta framskrider och föräldrarna väljer att hantera det.  Det var fint av dig att berätta…tack från WL🌺

#0: Är bilden din?😊

Jag var tidig med språket. På mig märktes problem tidigt pga mina vredesutbrott. Men på den tiden fick flickor inte sådana diagnoser.
Jag hade inga problem med ögonkontakt eller höll kroppsdelar annorlunda.

Redan som 2 åring påverkades jag väldigt negativt att förändringar. Hade dödsångest redan som 3 åring. Var våldsam vid vredesutbrott.

Lekte lekar som andra barn. Men slogs mer än andra flickor.

Ställde mycket frågor om allt och uppfattades som irriterande av andra föräldrar. Hade inget filter kring vad som var ok att säga tex till dagispersonal och andra vuxna.

#15 Gammal tråd.

#16: lika aktuell fråga idag

Jag som Sajtvärd är glad när det kommenteras även äldre trådar. Just när kommentaren kan hjälpa andra eller visar en persons perspektiv och egna upplevelse. Samt att, som Nina säger, är frågan alltid aktuell.

#15: Det är tyvärr lika svårt att ställa/få Autismdiagnos på flickor idag. Vi har "bråkat" med skolorna i flera år med yngsta dottern, och äldsta fick diagnos som 25 åring, efter att yngsta hade fått konstaterat att hon har högfungerande autism grad 3.

Flickor är svårare än pojkar sägs det.

#16: Precis som Nina säger så är frågan minst lika aktuell idag.

#16: Gammal tråd men lika aktuell idag.