Usch vad jobbigt. Jag har tyvärr inga tips men vill säga att jag relaterar till dina problem. Går själv till daglig verksamhet 10h i veckan för att försäkringskassan säger att jag ska vara där. En del av personalen är bra, men jag tycker att alla andra brukarna är jobbiga, en del mer en del mindre.

Skulle också vilja lägga min energi på djur istället för att stå ut att vara bland människor.

Inte nog med att jag har ångest för jobb. Har ångest över familj och vänrelationer. Har ärligt talat ingen direkt vän som jag hänger med. Har Facebook vänner som jag pratar med ibland. Men har ingen som jag kan messa och fråga om vi ska planera något kul. Är uppvuxen själv med min mamma och nu när hon fått kontakt med min bror som sa upp kontakten för 13 år så känner jag mig utanför. Har sagt att det kanske vore en bra idé att träffas alla samtidigt. Han har även två döttrar. men hon babblar om att åka till dom själv nu när hon har råd. Jag kan inte åka iväg då jag har fem gnagare, en hund och en katt. Vet att jag kommer ha svårt ändå att lära känna min bror och mina brorsbarn. Så att dom hinner lära känna mamma som är så mycket roligare än vad jag är känns hemskt. Vill inte va kvar egentligen. Lever bara för mina djur. Hade jag inte haft dom så hade jag nog inte brytt mig om att vakna igen.

har du sökt förtidpension/sjukpension ? med tanke på ditt dåliga mående så tycker jag att du skall försöka med det. Din handledare verkar vara jättebra. Prata med henne och be henne hjälpa dig med vad du kan hitta på att göra.

Jag tycker det är ganska egoistiskt av din mor att bara åka iväg utan att tänka på dig. Det kanske hade fungerat om din bror kunde komma och hälsa på er istället, i hemmet där du känner dig trygg ?

Kanske din bror kan komma ensam första gången, så du lär känna honom först, sen kan du ju ta barnen och en eventuell sambo sedan ?

Nej jag har inte sökt. En del av mig vill ju fortfarande ha ett liv. Han är jättebra. Han är nära vän till både mig och min mamma. Men tror inte han kan göra något. Min bror pratade om det ett tag och va bestämd att han ville ta med döttrarna ner. Men mamma gick och skadade knäet och sa då att hon tycker det skulle va tråkigt om de kom och hon inte kunde hänga med ungarna. Lite jobbigt att tänka på min mamma som egoistisk. Hon har aldrig varit det. Hon är inte det. Men hon tappar förståelse ibland för mig även om hon är den som alltid har förstått mig bäst. Hon förstår tex inte varför jag deppar när hon pratar om att åka på cruisingar och följa med till Tyskland med sina vänner. Hon säger att jag får också följa med men jag gillar inte sånt. Men hon har ju vänner som frågar om hon vill hänga med på sånt. Jag har ingen som vill göra saker med mig. Och nu när mamma har så bra kontakt med min bror och sin bror…. och hon har börjat jobba efter 20 års förtidspension. Och här står jag. Inga kompisar( i närheten) och ingen framtidsplan.

Du kanske skall prata med din mor om hur du känner, om du inte redan har gjort det.

Självklart ska även hon kunna hitta på saker mned sina vänner, men hon kanske skall tänka lite på dig och dina känslor också.

Jag har ändrat mina planer i mellan åt, för att sonen eller dottern har mått psykiskt dåligt. Har bokat om , resor, umgänge med vänner etc, och tagit det när de mår bättre igen.

Tycker iaf du skall prata med din handledare, och hur du skall gå till väga.

Varför tror du inte att du skall få ett liv, bara för att du är förtidspensionerat (om du ens får pension, det är inte heller säkert.)

Har försökt prata med henne men oftast slutar det med att hon frågar vad jag vill att hon ska göra. Okej har inte pratat om min bror eller så än men känner att det kommer bli samma diskussion som när jag blir ledsen för att hon har vänner men inte jag. För mig är förtidspension att gå hemma och skrota. Skulle förlora förmånen att få hjälp med ridlektioner av FK som just nu är enda saken jag gör utanför hemmet. Vad jag vet så går jag över till förtids/sjukpension vid 30 ändå om jag inte visat jag kan ta hand om ett jobb. Sa iaf min god man.

Du kan söka aktivitetsersättning.

Har du aktivitetsersättning eller sjukersättning (gäller för barn och ungdomar med NPF diagnos), så är tanken att det skall gå över till sjukersättning/sjukpension när du fyller 30, men det sker inte pr. automatik du måste söka, och det är inte säkert att FK beviljar det.

Min ena son har aktivitetsersättning, (reumatiker sedan barnsben) och han måste nu söka om sjukpension iom att han fyller 30 i November. Min man har arbetsskadelivränta på 100%, men han går inte hemma och skrotar, utan han är väldigt aktiv under dagarna. Så är också sonmen som har aktivitetsersättning.

Det är ingen som kräver att du skall gå hemma och skrota bara för att du har blivit förtidspensionerad. Men det är ganska svårt att få det i dagsläget, då FK har dragit in kraftigt på både sjukpenning, vårdbidrag aktivitetsersättning etc.

Vilken jobbig situation för dig 🤔

Är själv deprimerad och har svårt att komma upp på morgonen, men det blir ju så klart ännu jobbigare om man måste dit man inte trivs 100%

Jag tänker om du kanske kunde kolla om du skulle kunna få praktik på något omplaceringsställe för djur, om du tycker att dom sköter djur bättre?  Typ Hundstallet eller marsvinshjälpen.

Det låter också som att din handledare är väldigt förstående så diskutera med honom/henne kan vad en bra ide, för det är oftast svårt att hitta förstående myndighetsmäniskor tyvärr.

Hoppas det löser sig för dig!

Jag tog upp det här med min bror nu. Det gick åt helvete. Mamma sa att hon bestämt att den 28:e åker hon upp till honom. Jag kunde inte säga ok glatt så hon undrade vad som va fel med det och då sa jag att jag trodde vi skulle träffa dom första gången tillsammans. Jag får följa med säger hon. Frågar då vem som ska passa mina djur och hennes katt. Och efter en stund diskussion om saken så säger hon att både jag och min bror har gjort våra val. Då frågade jag vilket val jag gjort. ”att ha djur”. Då rann det över för mig. Och sen rann det över för henne. Nu sitter jag själv hemma och gråter och känner mig både värdelös och elak.

Ledsen att det inte gick så bra att prata med din mor om hur du känner inför att hon bara släpper allt och lämnar ändå.

Jag tycker fortfarande att din bror kunde ha kommit hem till er, särskillt eftersom din mor vet att du mår såpass dåligt som du gör.

Du är varken värdelös eller elak, men du måste försöka få hjälp med ditt mående 🤗

Hon hörde av sig idag. Hon blev mest ledsen för att vi bråkade men verkade inte riktigt förstå vad vi bråkade om. Vi är sams nu och ska se mello ikväll( hon gillar inte den moderna mello så är första gången sen jag va liten som hon har sett hela mello med mig). Men inget där är löst. Vad gäller jobb så vill mamma att jag ska börja arbetsträna på hennes jobb( matbutik). Dom har frågat henne flera gånger om jag vill komma dit och jag har hoppat in ett par gånger och hjälpt till och plockat upp varor och lite annat. Men jag är rädd att det ska bli ännu mer skitsnack om jag lämnar mitt nuvarande ställe.

Vad skönt att du och din mor är sams igen.

Varför tror du det skall bli skitsnack om du lämnar det stället du arbetsprövar på nu ?

Det kallas arbetsprövning av en anledning, att man skall få känna på och klura ut om det är ett jobb du klarar av att göra. Fixar du det inte, så gör du inte det, och det är ingenting någon annan kan göra något åt.

Tror du inte att det kan bli ganska skönt för dig att arbetspröva på samma ställe som din mor jobbar ? Då har du ju även tryggheten att hon finns i närheten.

Det blev skitsnack när jag slutade som volontär. Jag klarar ju själva arbetsuppgifterna. Det är folket omkring som tar enormt mycket energi. Jo det kan va skönt. Men vissa gillar inte idén eftersom vi är så tajta och jag måste lära mig att klara mig själv.

Du har ju möjlighet att få hjälp där, har du en autism diagnos, så har du rätt att få hjälp och de anpassningar som behövs för att du skall klara av jobbet .

Har din handledare informerat de andra i arbetsgruppen att du är autistisk? Till nästa gång om du arbetar som volontär, skriv ett brev med din handledare. Kort information om autismspektrumtillstånd, så de får förståelse för din funktionsnedsättning. Det är viktigt för dig, din handledare och för resten av er grupp. Kanske även få andra arbetsuppgifter med mindre människor omkring dig för att balansera din energinivå. Jag tror det ändå är viktigt att du är bland männikor men på anpassad nivå.

#15 Bra svarat.

Problemet är ju att Autism är ett dolt handikap ,och tyvärr, många resonerer att eftersom det inte syns något utåt, så är det inga problem heller. Jag skulle önka att det avsattes pengar i Sverige, till att verkligen "utbilda" lärare och arbetsgivare att förstå hur det egentligen är att ha autism. Det är inte många som kan sätta sig in i det.

Många på min arbetsplats har nån form av diagnos eller nåt andra måste ta hänsyn till. Skador, krämpor, diagnoser. Så de är väl medvetna om min diagnos.

Då är det ju väldigt dåligt att de inte riktigt vet hur de skall bemöta dig, jag menar,  om arbetsplatsen har mestadels människor med diagnoser eller "särskillda" behov, så borde ju arbetsgivaren, om inte annat, vara väl insatt hur det är att ha olika diagnoser, däribland Autism ?