Det är inte bara ångest pga autism utan av andra skäl också men om jag vill ha något relativt milt (receptbelagt men inte narkotikaklassat) så tycker jag att Atarax/Hydroxyzine funkar rätt ok.
Det gäller lindrig ångest och att jag tar tabletten innan ångesten riktigt slår till. Starkare ångest tar jag Stesolid mot.

Prata med din läkare, förklara för dem hur du känner, och var noga med att säga att du inte vill käka tung medicin som du kan bli beroende av. De flesta fallen så börjar de lugnt, med t:ex atarax. Fungerar det inte kanske du måste få nåt lite tyngre, men BARA för att ta vid behov. Alltså, får du en burk på 50 tabletter kanske den räcker i över 100 dagar för det är så pass sällan ångesten varit påtaglig.

Personligen käkar jag fem olika mediciner så är nog inte mycket till hjälp där.

Förstår att du efterfrågar receptbelagd medicin. Men egentligen är den bästa ”medicinen” att förstå sin ångest och varför den har uppkommit.

Då ångest i grunden är det tillstånd man känner innan den riktiga känslan ska komma fram så behöver man gå denna väg för att inte överbelasta kroppen av all motad ångest. Menar att det kan vara skadligt för både kropp och psyke i det långa loppet, eftersom kroppen inte är en maskin. Kroppen är en organisk levande varelse som behöver utsättas för så lite anspänning som möjligt.

En annan uppkomst till ångest kan vara vilka födoämnen man äter.

Har själv haft sån fruktansvärd ångest när jag ätit fel sorts mat.

#3: Jag är inte ute efter receptbelagd medicin specifikt, som jag skrev i #0. Jag testar i dagsläget en växtbaserad som inte är receptbelagd och ändå ganska så svag.

Jag jobbar och kommer fortsätta jobba med att reda ut orsakerna. Det är klart. Jag söker inte en medicin för att slippa ångest utan att behöva förstå hur den funkar. Sedan ska vi alla vara ärliga: Har man autism så kan man vara mer benägen till att lida av ångest även på grund av samhället och det kan delvis visa sig vara oundvikligt. Har man autism finns det många psykiska problem man kan riskera att kämpa mer med och ha svårt att bli helt fri ifrån. Man kan inte heller alltid anpassa allt så att man inte får ångest triggad och inte alla saker går att bemästra. Framförallt måste man om man stämplas som fungerande nog klara en viss vardag oavsett ångest eller ej.
Jag vill inte få det att låta som om jag gett upp, absolut inte, jag jobbar mot att kunna må så bra som möjligt. Men enligt mig är det naivt att ignorera ifall man behöver stöd av andra hjälpmedel, etc.

Det handlar om att jag i dagsläget måste klara av vardagen och undvika att tippa helt tillbaka till att må så dåligt som jag tidigare gjort, även på grund av ångest. För mig är det ingen behandling att ta livet ut utan en temporär lösning för att kunna klara vardagen och finna andra vägar samt skapa rutiner som kan stötta mig bättre.

Jag tycker även jag egentligen var tydlig med att jag var ute efter medicin som ett stöd och inte som en lösning, om man läser #0 ordentligt.

#4: Det är lite så det är för mig. Och min läkare (och den förra jag hade) håller med. Ångest kommer jag nog alltid ha, så någon form av medicin kommer jag nog alltid behöva ha, även om det kanske bara blir vid behov i framtiden. Och sluta försöka hitta andra verktyg att hantera ångesten med kommer jag inte direkt göra. Men det har blivit så tydligt att på någon nivå kommer jag nog alltid att ha ångest, oavsett. Men den kan ju vara värre eller lite mildare, och vårt mål just nu är att hitta metoder som gör att den är lättare att hantera så att jag i framtiden inte måste äta lika stark medicin eller lika frekvent. Det handlar inte om att jag gett upp heller eller inte vill använda mig av andra metoder utöver medicin för att hantera min ångest. Men att jag har fått acceptera hur det ser ut för mig.

#5: Precis. Man kanske nästan blir helt fri i framtiden men man måste se vart man är i dagsläget och vad för behov man har. För att framtida jag kanske klarar mig utan medicin som hjälpmedel då jag hittat andra metoder som funkar även när ångesten är illa så betyder det inte att det är realistiskt att jag redan nu låtsas klara mig utan medicin.

Sedan om man har mer eller mindre kroniskt mått dåligt (eller mår dåligt) eller så har autism som man alltid kommer få leva med men som kan ändras hur exakt den visas/hur starka symptom man har och beroende hur ens livssituation är. Och då får man vara redo på att man kan behöva stöd i andra former utöver terapi, rutiner och metoder för att hantera ångest.

För mig kan det gå från 0 till 100 inom några sekunder och då har jag inte möjligheten att använda mig av de metoder som funkar när ångesten kommer krypande. Dessutom kan min ångest triggas av att min autism tycker det har varit för många intryck under dagen (en helt normal vardag) och då är jag också körd i dagsläget. Jag kan då fysiskt inte röra mig, om jag har otur kan jag inte ens prata. Så att veta att jag har utöver en partner som finns där och hjälper mig när jag är hjälplös så att säga så är det skönt att även ha ytterligare något som dessutom kan få mig ur det där tillståndet betydligt mycket snabbare. Och jag brukar därefter alltid gå igenom för mig själv eller med min partner vad jag gjort under dagen och vad som kanske i kombination med saker så som att man sov dåligt eller annat lätt till att ångesten kunnat ta över.

#6: Min läkare och jag pratade även om det faktum att ibland hjälper det faktiskt bara att man vet att man har medicinen där, ifall den behövs. Alltså, en dag då ångesten egentligen skulle typ mördat mig om jag inte hade medicin, kanske jag inte ens behöver ta den för bara att veta att den ligger i lådan hjälper mig att kunna lugna ner mig. Jag kan liksom hela tiden påminna mig om att den finns, krisar det så kan jag ta en tablett, och det är rätt effektivt det också. Klart man aldrig ska sikta på att knapra en massa piller, men att ha hemma tillgängligt ifall det blir riktigt riktigt illa är ju inte samma sak som att ta det varje dag.

#7: Det hjälper nog en hel del med. Att veta att i värsta fall finns det en lösning för stunden.

#4:

Okej då förstår jag. 🙂 Växtbaserat kan ju hjälpa om det är något organ i kroppen som befinner sig i obalans, även det också beror på yttre stress.

Innan jag fick min diagnos så försökte jag bemästra det jag i själva verket inte klarade. Så jag förstår ditt rop på hjälp 🙏❤️ med att bara få hitta något som kan göra att du får försprång och jag förstår även den kanske typ av ”tvättmaskins-panik” som pågår. Det var så jag kände. Jag hade också olika medel (ej droger) för att stå ut.

Eftersom du är högfungerande så antar jag tyvärr att du inte har fått någon hjälp från Hab? Där jag gick tog de nämligen inte emot de med nivå 1, vilket jag tyckte och fortfarande tycker är helt befängt. Ni med 1:an behöver ju nästan i vissa fall mer hjälp, eftersom samhällets krav ökar extra mycket på er som då gör att era symtom blir värre än vad de redan är.
Kan tycka det är lite märkligt att de fann att du är högfungerande med tanke på att du nu nästan stupar. 😟

Jobbar du heltid? Finns det någon möjlighet till att bli sjukskriven halv- eller deltid? Så att du bara utav det kan känna att du hinner komma igen.

Du ska absolut göra det som är bäst för dig. 🙂💚

Men av det jag kan läsa av så tror jag dock dina symtom beror på att du i själva verket inte klarar din situation utifrån dina egentliga begränsningar (som utredningen verkar ha missat) än att det skulle vara något övergående, tyvärr. 🙏

Har aldrig tyckt om mediciner och lättaste sättet att egentligen hantera ångest, oro eller fobier är genom KBT och minska symtomen.
Det är på ett sätt en trygghet i att nästan ingenting spelar någon roll i det större hela.
Ångest över vad? Vad är det värsta som kan hända vid ett givet tillfälle?
Jag hade totala meltdowns i grundskolan pga av överstimulering men är helt fine nu. Klarar till och med intimitet. Va runt 22 när jag lärde mig kramas.. Låter fånigt för någon som inte förstår den stress som kan uppstå. Men allt går om man kämpar och försöker öppna sitt sinne långsamt.
Tyvärr det bästa jag kan säga är att kämpa på.
Böcker kan stimulera sinne och träning kropp.

#10:

I all välmening 🙏 Det är lätt att säga att inget händer utav ångesten, även om det är sant. Men att ha ångest är likställt med hur man känner inför yttre hot. Som är lika abstrakt som när man känner ångestkänslor för att man inte kan kontrollera det abstrakta i den stund ångesten kommer. I den stunden tappar man sina konturer och det blir då en stark känsla av att vara existenslös, vilket är det värsta som finns.

KBT är säkert jättebra, men som kan bli väldigt fel i de fall där ångesten är alarmerande inför saker man verkligen inte kan klara av.

#10: Nu handlar tråden om mediciner och inte hur bra olika individer klarar sig utan eller vad för andra vägar vissa har klarat att gå. Autism är ett spektrum och det är många saker som flyter in i hur bra man klarar av vardagen. Dessutom är en stor del av autism just att hjärnan alltid tar in mer information än den kan bearbeta.

Jag ber alla återgå till trådens ämne och inte komma med fler kommentarer om att det går att få det att funka hur bra som helst utan medicin. Vi alla är olika, ni har inte nog information för att ens kunna bedöma min situation och förstå till fulla varför jag valt att ta detta steg som jag undivikit i många år.

Fler OT kommentarer kommer att raderas och räcker det inte för att en användare ska klara att hålla sig till ämnet så kommer man bli temporärt avstängd. Vi måste kunna acceptera att vi alla fungerar olika och vi med autism också alla har väldigt olika drag och därmed också besvär.

Jag beklagar men jag tror varken jag eller andra som ber om tips är sugna på att höra att andra lyckats hitta en väg som funkat för dem. Det är jättebra för er som är ångestfria och lyckats finne en väg för er att fungera. Men det är inte lika enkelt för alla.
Jag har försökt förtydliga att beslutet inte fattas för att finna en snabb lösning ur det hela utan att det är ett beslut jag tar för att till viss del till och med skydda mig själv från min hjärna när den låser sig i ett ångesttillstånd. Jag har i teorin delat mer än vad som behövs för att ens kunna få de svar jag bett om.

Är det ämnen ni vill ta upp så kan ni skapa en egen tråd där ni ohindrat får skilldra eran väg.

#9: Medicinen kallas Relaxane. Min partner med adhd fick den utskriven som extra stöd för många år sedan men han har inte problem med ångest ända sedan han blev klar med sin utbildning. Yrkeslivet funkar bättre med hans adhd. Och yrkeslivet funkar bättre än skolan funkat med min autism. Även om jag fortfarande har problem.

Högfungerande/Aspergers. Det där med diagnosernas namn är så olika från land till land just nu men i teorin är jag nog för fungerande för nivå 2. Även om jag inte fungerat väl sedan tidiga tonåren, dessutom visat tydliga tecken redan som barn. Och problemet är oftast mer att vi (högfungerande) redan inte alla är fungerande nog för att klara en vardag själva men då inte har rätt till stöd eller får avslag. Av de högungerande jag känner så klarar ingen vardagen själv och alla har behövt finna anpassningar på egen hand.

Jag har en partner och min mor (som alltid kommer på besök ifall någon måste hålla koll på mig) som som tur är klarar att stötta mig en del redan. Men högfungerande är så väldigt missledande.

Jag kommer inte gå ner i arbetstid. Den möjligheten finns inte heller. Men jobbet är något som håller mig vid liv så att säga. Jag behöver den rutinen jag får genom jobbet samt de sociala jag får i begränsad dos. Jag pluggade ett tag och drog ner på antalet föreläsningar jag besökte men det funkade aldrig. Det blev ändå för mycket med miljön där. Problemet är att har jag inte jobb eller liknande så klarar jag inte av rutiner och då är jag körd. Jag är så beroende av rutiner för att fungera men jag behöver därför ha något som inte är ett alternativ. Dessutom är mitt jobb något jag är interesserad av och älskar så på så vis, även om jag mår skit när jag vaknar, så klarar jag mig igenom dagen ända till kvällen genom att jag blir tvingad att göra något som jag gillar.

Men ja, risken finns att det inte är något som kommer försvinna utan att jag måste finna andra anpassningar i vardagen utöver de jag redan har för att må bättre. Men jag ska först hitta en temporär lösning så att jag kan med hjälp av min therapeut reda ut vad exakt jag kanske har behov. Hon har dock redan varit inne på att jag nog alltid kommer få leva med ångesten och vissa av de andra besvär jag har. Men det ska vi ta och reda ut i lugn och ro.

Vill förtydliga att jag med mina kommentarer bara ville undersöka orsaken till dina symtom för att jag ville hjälpa dig till en mer långsiktig lösning, eftersom medicin, oavsett typ, inte tar bort ögonblickliga symtom, även om det kanske känns så. Så det var i all välmening och inte för att skada dig på något sätt. 🙂

Men jag respekterar din önskan om att bara få kommentarer utefter det du efterfrågade. 🙏

Jag hoppas du finner det som är rätt för dig! 💚

#14: Jag såg din #9 först därefter och förstod då vad du var ute efter.

Anledningen till att jag aldrig tackat jag till medicin är just då jag vet att det inte är en lösning och jag hellre då från början hittar andra vägar att förstå och hantera besvär. Så jag kan förstå var du kommer ifrån med dina kommentarer.

TS:

Tack för ditt klargörande av det jag undrade kring i mitt tidigare svar! 🙏
Men undrar först vad du menar med
”…så jag kan förstå var du kommer ifrån med dina kommentarer…”? i kommentar 15? Varifrån kommer jag, menar du?

#16: Menar att du försöker reda ut orsaken/förstå "behovet" just då medicin inte magiskt trollar bort problemen.

Får jag fråga om du provat någon medicin via psykiatrin för ångest någon gång i livet? Det kan ju i så fall vara en bra plats att börja på. Men annars skulle jag föreslå att prata med läkaren och säga att du inte vill börja med benzo, för det är ju dem som man lättare blir beroende av. Men t:ex atarax vet jag kan fungera jättefint för många. Inte alla såklart, vi reagerar ju olika på medicin också, men den räknas ju som väldigt mild och är inte beroendeframkallande och sådär.

#13:

Jag respekterar fortfarande din önskan att bara prata medicin. 🙏
Men jag ville gärna svara på det du skrev till mig i kommentar 13. 🙂

Det är verkligen tragisk läsning. ☹️😭 Och tragiskt med det faktum att samhällets kriterier för högfungerande betyder att man måste vara manisk. ☹️ Är man inte manisk eller manisk under den tid som samhället anser vara okej så är det något ”fel”. Men inte ens NT-människor orkar ju vara maniska / högfungerande i det långa loppet utan att behöva hjälp eller ta till diverse medel (alkohol, droger, urspårade beteenden m.m.) för att orka med. I ett samhälle som hela tiden dag för dag lägger i nya växlar i jakt på den ultimata lyckan (manin). Jag tänker t,ex, på tillväxt där någon tjänar pengar på vad andra gör, vars syfte är att finna sin lycka genom det.
Eller yttre självförverkligande.

Men tillslut kommer ingen att orka med eftersom den typen av lyckotillstånd är ett dött tillstånd där man inte har kontakt med själen.

Skönt att veta att du har möjlighet till att få praktisk hjälp av dessa människor! 🙏❤️

Jag är urusel på att faktiskt kontakta min terapeut angående detta. Jag glömde denna helg återigen bort att skriva.