Svårt att veta, men en autismdiagnos innebär väl att man har svårt med det sociala spelet just för att man inte förstår eller missförstår ord, gester, talesätt etc.
Det kan säkert vara så att du inte fattade vad som i deras ögon var inviter eller visat intresse.

Jag känner igen mig i problemet! Delvis så missar jag helt att man flörtar med mig (eller ja, alltid). Och dessutom får folk för sig att jag flörtar med dem trots att jag inte har den avsikten.

Jag tror vi ofta kommunicerar annorlunda än vad många gör och därmed förväntar de sig att det finns fler baktankar bakom vårat beteende än vad det egentligen gör.

Har samma problem som Undertaker. Märker aldrig när någon flirtar med mig, om de inte säger det rakt ut. Och ofta missförstår folk mig och tror att jag flirtar fastän jag bara deltar i samtal och skrattar åt skämt typ.

#0:

Nu har jag inte autism, men autistiska drag. Även för mig har någon påpekat att de ibland tror att jag flörtar med dem, även fast jag bara är allmänt trevlig, osv. Sen om jag märker om någon flörtar med mig? Jag vet inte. Antingen flörtar aldrig någon med mig, eller så är det så att jag inte tänker på, eller uppfattar det alls. (troligtvis det sistnämnda😛)..om det beror på mina autistiska drag, eller inte, det vet jag inte.

#4: Ja, jag vet att det säkert är autismen då personer sagt "Du, han där flörtar med dig? Fattar inte du det?" eller att personen som flörtat med mig till och med betonat "Du vet att jag flörtar va? Jag bjuder ut dig på en dejt, inte på ett vänskapligt vis." Tydligen behöver mina neurotypiska vänner inte få förklarat för sig när någon flörtar med dem…

Jag har även direkt fått frågan "Flörtar du med mig?" varpå jag förvirrat frågad varför de tror det? Bara för att jag till exempel blir väldigt uppspelt och glad över att prata om saker jag gillar eller i vissa fall enbart varit hövlig och trevlig innebär det inte att jag flörtar. Men jag verkar vara urusel på att förstå vad flörta allt innebär.

#5:

Samma här. Är som sagt dålig på det här med att flörta, och inte….😊

Har samma problem, spelar en del online spel, och många av dom är väldigt mycket män på, får dom reda på att det är en kvinna bakom skärmen så blir dom väldigt påiga/flörtiga, brukar spela med min partner också, och jag öratar ju såklart med folket om dom pratar med mig, flera gpnger har min partner skrivit till dom "shes taken" varpå jag tycker att det är onödigt då vi bara pratar ju, men tydligen så är det inte fallet, och senare har man fått veta att partnern har rätt soeciellt om jag soelar utan honom och sådär, för dp rätt vad det är.så.sägs det rakt ut, eller så anser dom att man nu är tillsammans och dom börjar planera att man ska ses 🤦‍♀️

En annan har inget flörtande på skallen utan försöker bara hitta mer folk att spela med 😅
Jag har en partner, behöver inte mer liksom

Inte diagnos, men drag och barn med diagnoser.. Känner igen det där. Har insett långt i efterhand hur mycket mer chanser jag hade till hångel och kanske förhållanden än jag kunde förstå då.

Men jag tror att det även var en motsvarande variant åt ena hållet. Ibland kunde bara normalt socialt intresse från någon verka som att hon kanske vill något mer.

Jag tror dessa två sidor liksom gödde varandra till att inte våga lita på en faktisk riktig flirt, och att övertolka något som vara var ett oromantiskt intresse av mig som person.

Idag kan jag se tillbaka på situationer och nästan både skratta åt mig själv och bli arg på mig själv, för att jag sumpade så många chanser med tjejer jag faktiskt ville något med, och som jag i efterhand gissar att det var mer besvarat än jag kunde tolka i stunden.

Känner igen situationen. Jag är över 50 och har rätt nyligen fått diagnos Autism grad 2.2. Den som, enligt psykologen, tidigare kallades Aspberger.

Jag har väl märkt genom åren att jag inte fungerar riktigt som andra människor, främst i det sociala livet. Men jag har inte tänkt så mycket på det, och framförallt inte funderat på Autism. Mina föräldrar har tydligen heller inte funderat över det hela.
Många killar har försökt få kontakt med mig, en kram eller en puss. Men jag har antigen gått därifrån eller klappat till dem, beroende på hur påträngade de har varit.

Jag träffade maken i -89 och han var en lite blyg eftertänksam kille som gick på fysikerlinjen i Umeå när vi hade husvagnen stående på Lufta camping utanför Umeå. Vi höll kontakten även efter att jag hade åkt hem till Norge igen, och i -91 flyttade jag (och hans son på då 1½år) till Sverige. Vi gifte oss 1992 och är fortfarande gifta.

#9: Flirtande och dejtande.. Ja, jag har nog gått miste om mycket hångel som jag hade uppskattat, för att jag inte förstod signalerna förrän långt senare.

Jag såg en sketch för tusen år sedan, där en snubbe beklagade sig över att han inte förstod när tjejer var intresserad av honom. Han beskrev det typ "hon hade kunnat gnida sitt sköte i ansiktet på mig, och jag hade tänkt 'flirtar hon eller?'". Minns situationer från sena tonåren som hade kunna vara nästan precis den.

Ja det är mycket som man tänker tillbaka på nu, som man inte riktigt förstog då. Jag har också missat hångel med killar som jag faktiskt tyckte om, men där jag inte förstog signalerna. Jag var mobbad i skolan för att jag tänkte lite annorlunda, men jag blev inte introvert, jag blev snarare utåtagerande och hamnade ofta i bråk som kunde ha undvikits. Jag var en Bitch utan dess like i tonåren.