Jag gjorde utredning efter at jag hade passerat 50.
Jag blev sjukskriven i Januari 2022 pga. PTSD, Utmattning,Ångest/depression och akut stress.

jag försökte komma tillbaka till jobbet flera gånger, men det var helt omöjligt för mig att hantera stressen. Jag blev frustrerad och ville ha en omplacering, men avdelningen vägrade släppa mig. Jag är specialistuncdersköterska inom Kardiologi och jag har utbildning inom hur man hanterar Covidpatienter och allt vad det innebär.

Jag pratade med min psykolog, rehabkordinator och läkare, och det var de som misstänkte att jag kunde ha Autism, de hade sett en hel del tecken på det. Så de skickade en akutremiss för utredning.
Jag gjorde utredningen i Stockholm, och där konstaterades det att jag hade Autism, Grad 2.2

Jag har lärt mig att anpassa mig och har inte haft några problem innan utredningen. Men nu när jag blev sjukskriven, så konstaterades det att jag troligtvis har gått på ren viljestyrka sista året jag jobbade. Jag hade inget mer att gå på, så det var därför jag aldrig repade mig riktigt.

När utredningen var klar, så hade vi mäte med mitt jobb, läkare,psykolog,Rehab.kordinator och HR konsult på sjukhuset, och det blev direkt gjort en utredning om omplacering.

Så för mig var det bra att jag blev utredd och fick diagnosen. Jag är fortfarande sjukskriven, och jag har sedan dess genomgått en AFU-utredning och skall genomgå en arbetsprövning nu i höst. Båda två genom Försäkringskassan.

För mig tycker jag jobb fungerar hur bra som helst. Men det är nog också för att jag är i en bransch där dom flesta som är duktiga och framgångsrika har många autistiska drag. Det är nästan mer anpassat för det, än för super-normies.

I relationer kan det bli svårare, men fungera rätt skapligt.

Barnen har autism.

Funderar på utredning för att veta, men vet heller inte riktigt vad det skulle förändra för mig.

#2: Jag har ju jobbat inom vården sedan 1991, där är det ju mycket kroppskontakt. Det har gått bra, eftersom det inte är en social/intim kontakt. Men när det kommer till nära sociala eller intioma kontakter, även med maken, så har jag lite svårigheter. Men han är tack och lov väldigt förstående, det har han alltid varit.

Våra barn har Autism, ADHD eller ADD i olika grad. Maken har förmodligen, kanske inte ren autism, men åtminstone autistiska drag.

#9: Också precis fyllt 50. Jag tror jag mest började fundera på det i och med barnens utredningar och jag ibland på riktigt inte visste om dom frågade om mig eller om barnen.

Och ju mer man lär sig, desto mer känner man igen.

Och jag tror många av dom konflikter och missförstånd som dyker upp i relationer, kan vara kopplat att faktiskt fungera annorlunda.

#4: Ja precis.

Jag fick min diagnos några dagar efter jag fyllt 30.

Hade egentligen sökt för utbrändhet (igen) och fick tips av läkaren om någon hemsida man kunde få hjälp (som jag förstod det som ett forum att prata med andra men visade sig vara något helt annat). Fyllde i enkät där och de ringde direkt och fråga om jag kunde komma dagen efter (för mina svar var så allvarliga i deras mening) så hamna på huddinge sjukhus (har jag för mig) när jag pratat med läkaren där ett tag undrade han om jag någonsin funderat på om jag har ADHD och jag svara att tanken slagit mig. Han skickade då remiss för utredning och jag fick senare bla diagnos ADD och Autism (dåtidens asperger).

För mig var det en lättnad för helt plötsligt kunde jag förstå mig själv bättre, fick dessutom resurser att gå kurser och träffa andra och lära sig mer och lära sig att lägga upp livet på ett sätt som funkade för mig. Allt blev ju såklart inte löst i en handvändning och saker blev ju inte superlätt efteråt men mår betydligt bättre nu än vad jag gjort under hela min uppväxt. Har dessutom betydligt lättare att säga nej till saker numera som jag vet kommer ta för mycket energi och kräva för lång återhämtning.

#0: Jag gjorde utredningen för att jag ville veta. Man kan tycka att det inte ska vara så stor skillnad mellan att vara övertygad och att faktiskt veta, men för mig var skillnaden rätt stor.

• Med de skriftliga diagnoserna följde beskrivningar av vad som låg till grund för dem. Det stod till exempel att mitt arbetsminne är sämre än hos folk i allmänhet. Det var något jag aldrig hade funderat över, men när jag förstod vad det innebar sänkte jag mina förväntningar på mig själv när det gäller situationer där arbetsminne är viktigt. Psykologen sa vid något tillfälle att om jag inte hade haft nedsatt arbetsminne hade jag sannolikt varit duktigast i klassen under skoltiden. I stället var jag sämst, sett till resultat och betyg.

• Diagnoserna har också lärt mig hur dålig självkännedom jag har. Många saker jag har trott att jag var duktig på är jag i själva verket rätt dålig eller usel på. 🙂 Det kanske inte låter så uppmuntrande, men att lära sig saker om sig själv tycker jag är bra, oavsett om det är bra eller dåliga egenskaper. Det hjälper mig att anpassa mina förväntningar och få lite bättre självkännedom.

• Det har också lärt mig hur lik mina barn jag är. Vi kan prata om både styrkor och svagheter och konstatera att vi ofta fungerar och tänker på liknande sätt. Jag ser även tydliga likheter med många i vår släkt.

• Jag har förstått varför jag har bränt ut mig flera gånger. Är man som jag är det lätt att göra det om man inte är väldigt medveten och disciplinerad, vilket jag inte har varit.

• Det har också blivit lättare att se vad jag är genuint bra på och vad som är mina styrkor.

Diagnoser kan också ge tillgång till olika sorters hjälp och kurser.

#7: Jag glömde en av de viktigaste sakerna. Det har inte med autismen att göra, men jag har fått medicin som gör att jag fungerar effektivare. Det är nästan svårt att värdera.

#7: Kan du berätta mer om det där kring arbetsminne? Hur påverkade det och hur märkte du av det?

Fick min diagnos när jag var 26 tror jag, hade fram till dess bara setts som en introvert och blygt barn, aldrig haft endaste tanke på nått annat, varken skola eller föräldrar, jag gick i skolan, varje dag, hela dagarna, hade extremt svårt för matte och mattebaserade ämnen, tex fysik, men annars var jag duktig i skolan, mitt IQ är högt, hade aldrig några vänner och blev grovt mobbad men det var det ingen som visste, och skolan valde väl att titta bort då jag aldrig gjorde nån grej av det, gömde min i biblioteket hela rasterna, har läst ut alla bibliotek på alla skolor jag gått på, men ja skolan funkade, allt funkade, jag var bara blyg helt enkelt.

Gick ur skolan och tog studenten (naturvetenskapliga programmet) sen näär jag inte varje dag utsatte mig för skola och sådant längre så dalade det, kunde knappt ens vistas ute pga ångest och annat, kunde inte hålla ett jobb, det enda ag typ klarade var hemtjänsten där jag bar med mig ett schema hela tiden, men patienterna kände sig inte "säkra" då jag var som en robot och gjorde the bare minimum som stod på mitt schema, så det tog dom självklart upp med min chef så då fick ag gå med en som hade jobbat där länge och doms a samma sak att denna person passar inte här, det är bara the bare minimum och det känns inte bra för patienterna, så efter den sommaren (alltså så länge dom hade lågt om personal) så fick jag gå, dom sa att jag inte "behövdes" länge, för att det ska låta fint.

Efter det var det dags för AF och nån jobbsökargrej, där dom efter bara typ 2 veckor sa att du ska inte vara här egentligen, men vi hjälper dig att få en autismutredning sen får du gå, och jojjomen autism hade jag, rätt grov sådan, slutade med att jag nu 32 år gammal är sjukpensionerad, jobbvärlden vill inte ha mig xD jag passar inte in, har dock daglig verksamhet som är mitt "jobb"

MEn alla mina problem fick sig ju då ett svar och det kändes bra

#9: Jag märkte det egentligen inte innan jag fick veta det. Jag visste ju inte hur det var för andra. 🙂 Tänk dig RAM-minnet i en dator. Om det är för litet för de uppgifter som ska lösas måste saker skrivas till disk eller lösas på annat sätt. På samma sätt blir det om du inte kan hålla tillräckligt många saker i huvudet samtidigt.

När någon berättar en historia och du glömmer början innan du hört slutet, är det lätt att förlora sammanhanget. Föreställ dig samma sak om det är en komplicerad uppgift eller en beräkning du ska göra i huvudet. Du kan skriva ner det du riskerar att glömma, men det blir ett jämförelsevis stort handikapp i förhållande till alla andra som utan ansträngning håller det i huvudet.

Värt att påpeka i sammanhanget: Arbetsminnet beror inte på autism utan på adhd.