Jag har sett ett tal där bland annat hennes bok "Konsten att fejka arabiska" togs upp. Jag tror redan vår omvärld kan göra en del saker som får de som är annorlunda (oavsett om man nu har autism eller bara inte råkar likna normen nog) att känna sig mindre "konstiga". Just genom att göra så enkla saker som att ta upp sådant med barnet och inte hela klassen. Ta hänsyn till att vi alla har olika behov, intressen och annat. Det är inte bara vi med autism som kan sticka ut för mycket utan som du säger även de utan passar inte alltid in. Och oavsett autism eller ej så lider man något enormt under känslan att man inte riktigt passar in.

Artikeln visar även hur viktigt det kan vara med en diagnos. Redan så att man kan förstå sig själv och veta varför man fungerar annorlunda.

#1: Nä, varenda kotte kan ju vara lite utanför normen. Mamma hade ingen diagnos (och jag kände inte igen nåt minsta drag av autism i henne) men jösses. Den kvinnan var vääääääääääääldigt egen! Som om hon inte ens kom från samma planet som de flesta. Men älskad ändå, såklart, plus att hon mådde inte dåligt av det heller utan gillade det nog rätt mycket!

Lillebror har ingen diagnos förutom dyslexi, men jag skulle beskriva honom som "lite eljest". Med kärlek, såklart. Han är inte heller någon som passar in i mängden och det tyckte han var jobbigt när han var yngre men nu har han blivit så pass gammal att han är väldigt till freds med det.

Det viktigaste är ju att man blir sams med att man står ut lite, oavsett varför man gör det. Diagnos eller ej. :)

Men, har man en diagnos så kan det absolut vara rätt skönt att få det på papper, så att säga.

#1: Det är många barn som farit illa över obetänksamma kommentarer från lärare.

Det går inte att undvika att folk är ”dumma” men man kan lära barn och vuxna hur man kan tackla det.

#2: Diagnoser är både bra och dåliga. Den här typen av diagnoser är oftast föränderliga och alla är inte lika men det som är viktigt är att synliggöra skillnader både för de med diagnosen autism och de som inte har.

Här kommer en anekdot från mitt arbetsliv:

Skulle träffa några personer i grupp för att diskutera en verksamhetsfråga. Jag var inbjuden som expert och hade inte träffat majoriteten av medlemmarna tidigare.

Personen som verkade ha bäst koll på läget och var sakkunnig kunde inte möta min blick.

Jag fattade inte vad det var jag gjorde fel och gick ifrån mötet med en känsla av totalt misslyckande.

Så här i efterhand så var det varken den sakkunniga eller jag som gjorde fel vi var bara båda okunniga om hur vi reagerade på bekräftelse eller avsaknad av densamma.

Om vi som inte har diagnosen tar hänsyn till de som har och de som har en diagnos inser att det är lika jobbigt för andra som för en själv när det gäller att passa in - då har man kommit långt.