Jag såg den rubriken och blev nyfiken. Började läsa på mer och upptäckte hur den träffar något jag känner igen, och hur den hänger ihop med mer än bara “svårt att sätta ord på känslor”.

Det här är egna erfarenheter blandat med det forskningen faktiskt säger.

Vad alexitymi är

Alexitymi betyder ungefär “utan ord för känslor”. Inte en egen diagnos, utan ett drag: svårt att identifiera vad man känner, svårt att beskriva det, och ofta en tankestil som håller sig till händelser och fakta hellre än inre tillstånd.

Känslorna saknas inte. Etiketten kommer sent, eller inte alls. I stället kommer kroppen.

Vanligt vid autism. Ungefär hälften av autistiska personer har tydliga alexitymiska drag, mot ungefär 5–12 procent i befolkningen. En forskningslinje (alexitymihypotesen) säger att en del av det som länge lagts på autismen själv, som att verka avståndstagande eller “sakna empati”, ofta spåras till samtidig alexitymi.

Sent, eller som kropp

Många beskriver en tidsförskjutning. Något händer. Kroppen reagerar. Förståelsen av vad det var kommer timmar eller dagar senare.

För mig syns det tydligast som kropp.

När jag blir pressad att prata om hur saker känns, och jag redan har en föraning om att ett ärligt svar leder till konflikt, börjar kroppen ofta skaka som efter en överdoserad adrenalinspruta.

Vid inre monologer, argumentationer eller stress blir käkarna väldigt spända. Huvudvärk och stel nacke följer efter.

Jag kan också bli tom. Inget svar alls. Eller en känsla av att svaret ändå kommer tolkas negativt.

Två lager på samma gång:

• luckan mellan kroppssignal och ord
• en lärt hotkalkyl: ärlighet har gett dåligt utfall förut

Skakningen är fight/flight. Triggern är specifik: krav på att sätta ord på ett inre tillstånd just nu, plus förväntad konflikt.

Käken är ett vanligt ställe där aktiveringen landar. Man kan beskriva kroppen precist och ändå sakna känslonamnet.

Det som tränat in hotet

För mig har det handlat om flera saker samtidigt.

• Att få höra att jag känner fel.
• Att jag inte förstår andras upplevelse.
• Att samma svar på samma fråga ger helt olika reaktioner vid olika tidpunkter. Som om utfallet hänger mer på den andras humör än på frågan och svaret.
• Och en press i att faktiskt inte veta vad jag känner, för jag har aldrig tänkt på det eller brytt mig tillräckligt. Uppmärksamheten har legat på vad som hände, inte på hur det kändes.

Det sista matchar en del av alexitymi som kallas externt orienterat tänkande. Man redogör för förlopp och problem. Det inre vädret var aldrig det man samlade data om. Sen kommer kravet: leverera en känslorapport nu.

Det jag tror är baslagret

Särskilt sårbart blir det när jag svarar bokstavligt på det som sades, medan den andra menade en undertext.

Ytan: “Hur känner du kring det här?”
Undertexten kan vara: trösta mig, ställ dig på min sida, håll med, visa att du bryr dig, sänk inte stämningen, bekräfta att vi är okej.

Jag svarar på ytan. Innehållet kan vara korrekt. Ibland till och med rätt känsla, bara i fel valuta.

De scannar undertexten. Den fick inget kvitto. Då betygsätts jag, inte svaret. Det ser ut som avsaknad av empati.

Där ur växer mycket av det andra. Anklagelsen om att känna fel. Slumpmässigheten. Oviljan att ens försöka svara nästa gång.

Formeln är kort:

1. De frågar efter data.
2. De bedömer lojalitet.
3. Jag ger data.
4. De hör avsaknad av lojalitet.

Varför samma svar ger olika utfall

Orden är stabila. Undertexten är det inte.

• Samma fråga en dag: håll med mig.
• Samma fråga nästa dag: var ärlig.
• Samma fråga när de är trötta: säg inget som kräver arbete.

Jag har en regel: fråga ger svar.
De har ett tillstånd: humör ger önskad funktion hos svaret.

Då går det inte att lära sig facit. Bara att gissa vilken dold funktion som är aktiv just nu. Det upplevs som slump.

Det är extra vanligt mellan autistisk och icke-autistisk kommunikation. Autistisk stil är oftare lågkontext: orden betyder det som sades. Många neurotypiska känslosamtal är högkontext: meningen sitter i ton, timing och relation. Missförståndet går åt båda håll. Den som är i minoritet bär oftast kostnaden.

Rädslan att svara ärligt för att det tidigare gått snett är mänsklig. Vid autism är träningen oftare livslång. Direkt, konkret, sen eller kroppslig sanning läses som kyla, attack eller fel känsla. Masking blir skydd.

Vad det inte är

• Inte bevis för att man inte bryr sig.
• Inte automatiskt avsaknad av empati.
• Inte alltid “bara ångest”, även om ångest gör kroppen högljudd.

Empati kan finnas. Formatet matchade inte. Kroppen tog volymen för att orden inte hann, eller för att orden tidigare blev till bråk.

En skiljelinje

När jag inte är pressad, och ingen väntar på svar: kan jag i efterhand säga mer precist vad det var? Rädd, arg, skamsen, överkörd, tom, överstimulerad.

• Om ja: mer fördröjd bearbetning plus otrygghet att säga det högt.
• Om nej: mer klassisk alexitymi. Signalen stannar som kropp.

Jag känner igen båda.

Känner ni igen det?

Särskilt det här med att frågan låter som en fråga, medan bedömningen gäller något som aldrig sades.