Ja! Massor! Har faktiskt suttit och tänkt på det nyligen igen. Så många saker. Ska se om jag finner tiden att skriva ned några faktiska exempel.

Men kul att du tog upp det!

En av mina bästa kompisar i gymnasiet var nästan aldrig i skolan, hade ofta huvudvärk och självskadebeteenden. Då trodde man att huvudvärken berodde på whiplasch-skada då kan blev påkörd av ett rattfyllo. Självklart ansågs han också som lat som inte orkade ta sig iväg till skolan.

Nu tänker jag att det är ju skriker NPF. Huvudvärk, självskadebeteende, ofrivillig hemmasittare, mycket ångest och kreativ som fan med musik. Dessutom vet jag att han fick en dotter med NPF-diagnos också.

Så nyfiken på vad en utredning hade visat i hans fall. Men då tror jag typ alla, inklusive lärare och vården, enbart tänkte på Dustin Hoffmans karaktär i Rainman när man pratade om autism.

Jag tänker ofta på det här när jag hör diskussioner om att autism ökat så mycket senaste 10-20 åren. Ökningen är misstänksamt hög, men jag tänker också att man för 25 år sedan var fruktansvärt usel på att se symptomen.

La till ett X för att kunna skriva om mina upplevelser.

#3: Vad står X:t för?

#4: Varning för känsliga ämnen. Med Xet kan de som vet att de kan ha svårt för vissa ämnen avstå från att läsa. Tror en kort förklaring finns med i reglerna.

Ok. Bra att veta. Så att jag skrev om min väns självskadebeteende för att X är på sin plats?

Först en gång så hatade jag etiketter som barn. De kliade och störde mig och jag kunde verkligen inte ha några kvar i mina plagg. Trodde under hela min uppväxt att det var normen liksom. För vem skulle tåla etiketter? Men tydligen så är det något de flesta inte stör sig på medan det för mig känns som om jag blir huggen med en kniv. Efter autism diagnosen blev allmänt överkänsligheten logisk. Varför jag till och med kunde få utslag medan andra kunde ignorera känslan.

Sedan då benägenhet till självskadebeetende och andra beroenden så som alkohol och andra droger. Jag måste vara väldigt försiktig där. Redan som barn hade jag behovet att behöva straffa eller liksom tillföra mig själv smärta när det blev för mycket med känslor eller situationer överväldigade mig. Jag reflekterade aldrig kring varför jag kände så.

Alla berättelser och sagor jag skrev som barn byggde på världar som var logiska enligt mig. Allstå alla karaktärer upplevde världen så som jag upplever den. Det är roligt att läsa gamla berättelser därför.

Något jag inte ens visste är att som barn behövde mina föräldrar berätta för dagis och skola att om det skulle ske saker som avvek från schemat så behövde jag veta det minst en vecka innan, annars bröt jag ihop och fick panik. Först i tonåren noterade jag att jag hade denna problematik så att få höra att jag alltid varit så kändes udda.

Jag var alltid kräsen. Jag gillade inte många maträtter och vågade inte prova nya saker. Nu vet jag att det inte är att vara kräsen utan autismen som gjorde det.

Som barn tyckte jag det var roligare att umgås med vuxna. Redan på dagis tillbringade jag mest tid med de vuxna. Visst lekte jag med andra barn men jag tyckte det var roligare att prata med de vuxna. Det råkar inte vara ovanligt att barn med autism har lättare för att umgås med vuxna.

Sedan generellt sett är det nog allmänt hur jag upplever världen. Hur jag upplever känslor. Jag fattade aldrig att jag var den som var annorlunda. Jag fattade inte att inte alla kände och upplevde saker på mitt vis. Allt från hur man uppfattar detaljer och ljud till hur man bearbetar känslor.

#6: Och för att jag redan visste att jag skulle ta upp det igen samt droger.

En till sak jag kom på: När folk nuddar en, tar på en eller är nära en. Jag har alltid haft svårt för det och det har alltid fått mig att må så dåligt men jag visste inte varför. Och då jag inte kunde berätta varför för andra så kunde jag inte försvara mig. Och jag trodde då att det var något jag behövde tåla.

Fast även efter min diagnos på gymnasiet så menade en idrottslärare på att jag måste lära mig. Den kvinnan fick sig en rejäl skopa (verbal) av mig.

Som barn köpte jag argumentet att jag måste lära mig, men nu vet jag bättre. Och jag vet att jag inte kan lära mig det. Jag har enbart blivit bättre på att tolerera det i sammanhang med vården. Men även idag gör det ont och sliter enormt på mig.