Jag såg en spaning som återkom i flera inlägg på X. Fler ADHD-diagnoser, färre rökare. Tesen var att nikotin kan dämpa det som händer i hjärnan vid ADHD, och att en del som slutat röka märkt att problemen från ADHD blev värre ett par år senare. Ingen sa att rökning är bra. Spaningen var att fler förr kan ha haft mindre märkbara problem, för att en större andel av befolkningen använde nikotin.

Jag röker inte, snusar inte och dricker inte. Det här är inte en egen erfarenhet. Det är vad som finns publicerat, och var bevisen tar slut.

Det som håller

Vuxna med ADHD röker ungefär dubbelt så ofta som andra. I kliniska grupper ligger andelen ofta runt 40 procent, mot 20–26 procent hos kontroller. De börjar tidigare. De har svårare att sluta. Mönstret har stått sig medan rökningen i befolkningen sjunkit. I ADHD-grupper har andelen rökare knappt rört sig.

Nikotin är det ämne där självmedicinering av ADHD-symptom har testats mot faktisk förändring, inte bara mot vad folk säger att de använder det för. Nikotinplåster har minskat ADHD-symptom och negativt stämningsläge hos vuxna med ADHD, även hos icke-rökare, och förbättrat uthållig uppmärksamhet. Studierna är små. De pekar åt samma håll.

Mekanismen som åberopas är dopamin och noradrenalin i banor som också centralstimulantia verkar på. Cigarettrök innehåller dessutom MAO-hämmare, som höjer dopamin mer uthålligt än nikotin ensamt. Ett plåster är inte samma sak som en cigarett.

En systematisk översikt från 2018 landade i att nikotinberoendet bäst förklaras av självmedicinering. Rökstart förklaras sämre av den ensam. Där väger också impulsivitet, kamrater och gemensam sårbarhet.

Efter rökstopp

En kvalitativ studie av vuxna rökare med ADHD fann att nästan alla var övertygade om att symptomen blivit värre efter rökstopp, även när den akuta abstinensen lagt sig. Ökade ouppmärksamhets- och hyperaktivitetssymptom första veckan efter stopp förutsäger återfall, även hos rökare utan diagnos. Abstinens försämrar uppmärksamhet och responshämning mer hos dem med ADHD-liknande drag.

Det finns motdata. I en större rökstoppsstudie med ADHD-rökare, nikotinplåster med eller utan metylfenidat, syntes inget övergripande samband mellan abstinens och förändring i ADHD-symptom under försöket. Ångest och nedstämdhet sjönk hos dem som höll sig rökfria.

En kritik i Addiction 2026 går längre. Att kalla rökning självmedicinering är missvisande, eftersom den kortsiktiga lättnaden ofta är lindring av abstinens. Rökning är på sikt kopplad till sämre kognition.

Tidsspannet i spaningen, ett par år efter stopp, är längre än det som är mätt. Abstinens studeras i dagar och veckor. Att problemen känns värre flera år senare kan vara obehandlad ADHD som syns när den dagliga nikotindosen är borta. Det kan också vara livsfas, förväntan eller hur man minns. Det ledet är i praktiken anekdotiskt.

Diagnosökningen

Ingen studie jag hittat förklarar ökningen av ADHD-diagnoser med minskad rökning. Diagnosökningen brukar tillskrivas bredare kriterier, vuxendiagnostik, medvetenhet, skol- och arbetskrav, och mindre stigma.

En kohortstudie pekar åt andra hållet mot den enkla maskeringstesen. När rökningen sjönk över födelsekohorter blev kopplingen mellan rökning och ADHD starkare. De som fortfarande röker är en mer psykiatriskt selekterad grupp.

I Sverige är bilden extra skev. Cigaretter har minskat kraftigt. Snus har hållit nikotinbruket uppe. En spaning som bara räknar cigaretter missar det.

Rökning under graviditet

Här finns ett annat mönster, och det går åt motsatt håll mot tesen att nikotin i befolkningen skulle dölja ADHD.

Barn till mödrar som rökte under graviditeten har i studie efter studie högre andel ADHD. Sambandet är upprepat. Orsaksledet är svagare.

När forskare jämför syskon där mamman rökte i en graviditet och inte i en annan krymper sambandet ofta kraftigt, ibland till nästan ingenting. Det talar för att en stor del av länken är familj: gener, miljö, annat som följer med både rökning och ADHD. En kausal rest kan finnas kvar. Den är mindre än råsiffrorna säger.

Om den kausala delen är verklig skulle sjunkande rökning i fertil ålder dra ADHD-incidensen nedåt. Det är en motverkande effekt mot spaningen.

Alkohol, särskilt hos äldre

Alkohol ligger nära i samtalet. Bevisläget är svagare.

Vuxna med ADHD har klart förhöjd risk för alkoholproblem. Livstidsrisken är ofta ungefär dubbel mot befolkningen, i vissa kliniska grupper högre. Det är ett mönster. Det är inte ett bevis på att flaskan användes som medicin.

För nikotin finns laboratorieförsök som mäter symptom före och efter. För alkohol är forskningen mest tvärsnitt och självrapporterade motiv. Översikter ramar oftare alkohol som samsjuklighet och gemensam sårbarhet. Självmedicinering nämns. Den bär mindre av evidensen.

Akut kan alkohol dämpa rastlöshet och social oro. Dagen efter är uppmärksamhet, sömn och broms sämre. Det är en dålig reglering om målet är de symptom ADHD består av.

Hos äldre är frågan ändå värd att ställa, av ett annat skäl. ADHD som vuxenbegrepp fanns knappt i vanligt tal förrän sent. En man född på 40-, 50- eller 60-talet som var orolig, slarvig med tider och dålig på att varva ner hade få ord för det. Alkohol var ett tillgängligt ord, och ett tillgängligt medel. En del av det som i den generationen bokfördes som supande kan ha varit obehandlad ADHD, ångest, eller båda. Hur stor den andelen är vet ingen. Studierna som skulle svara finns inte.

Vad spaningen tål

Spaningen är en rimlig hypotes för en person med ADHD som röker. Nikotin kan tillfälligt skärpa uppmärksamhet. Rökstopp kan göra symptomen tydligare, i alla fall de första veckorna. Den som slutade och flera år senare kände igen sig i ADHD kan ha rätt om sin egen hjärna.

Den bär inte steget till generationen. Färre rökare förklarar inte fler diagnoser. Graviditetsrökning pekar om något åt andra hållet, och även det ledet är osäkrare än råsiffrorna. Alkohol hos äldre är en öppen fråga, inte ett belagt mönster av självmedicinering.

Bevisläget verkar svårt, men jag tycker iakttagelsen är intressant.